Skräckslagna inför tanken på rymden kurar människorna; de fryser, de är rädda. I bästa fall färdas de genom rymden, de hälsar sorgset på varandra mitt i rymden. Och ändå finns denna rymd inuti dem själva, det rör sig bara om deras egen mentala skapelse.

Det är inte varje dag man stöter på en bok omgiven av ord som "generationsroman", "kontroversiell" och "hyperrealistisk". Houellebecqs genombrottsroman Elementarpartiklarna är definitivt inte någon dussinbok. Två halvbröder, den ene har som livsuppgift att få utlösning, den andre har totalt valt bort kärlek och sex och i stället ägnat sitt liv åt genforskning. Det handlar absolut inte om mig, inte om någon jag känner heller. Det är svårt att känna igen sig i de manliga livsöden som boken beskriver.

Att läsa Elementarpartiklarna från genusperspektiv är knappast något man får glädjekickar av. Men grejen är, att om man struntar i det, så är den bra. Som fan. Det väldigt stereotypa i brödernas karaktärer (den Hämmade och isolerade arbetsnarkomanen med undanträngt känsloliv, respektive Jag-vill-knulla-allt-som-rör-sig-men-helst-de-snygga) borde vara tröttsamt, men det är så pass skruvat och onyanserat att det inte går att se bröderna som annat än personifieringar av inslag i vår västerländska värld. Dessutom är bifigurerna relativt komplexa och viktiga, vilket hjälper till att skapa balans.

Författaren hoppar ohämmat i tid och rum och ger historien om brödernas liv glimtvis. Någon positiv världsbild målas inte upp, Houellebecq förser oss med en dyster syn på människolivet. Storyn är uppblandad med (eller delvis framställd med hjälp av) små avsnitt om bl a filosofi, fysik och biologi. Detta håller ihop boken och ger en extra dimension till det som berättas.

Till exempel kan duvor (Columbia livia) börja picka i marken när de inte får sin eftertraktade mat, även om marken inte innehåller någonting ätbart. De ger sig inte bara hän åt detta urskillningslösa pickande, de kan också plötsligt börja putsa vingarna; ett sådant irrelevant beteende, vanligt i situationer som rymmer en frustration eller konflikt, kallas för substitutionsaktivitet. I början av 1986, strax efter att ha fyllt trettio år, började Bruno skriva.

Det är först mot slutet som jag blir riktigt kär i Elementarpartiklarna, då faller bitarna på plats och jag önskar att den aldrig ska ta slut. Allt känns så självklart. Språket, stilen, historien, ironin, det tankeuniversum den skapar. Det här är en bok jag kommer att minnas. Dels för att den berättar om en värld jag inte ens funderat på kunde finnas, och det på ett så fantastiskt snyggt sätt. Dels för att jag gillar den. Som fan.