Rush är också märkligt nog Kanadas bäst säljande band och deras största musikexport någonsin. Förmodligen är de världens största undergroundband vilket gör att deras fans är obrottsligt lojala och som så många andra klassiska rockband samlar flera generationer.

Vad har nu detta med Dagens bok att göra? Jo, förutom att Rush är kända för komplexa rytmer, virtuosa instrumentalnummer och lp-sidelånga sviter som 2112 är de ryktbara för Neil Pearts ambitiösa texter. (Något som nu för tiden till och med i vissa fall kan rendera ett nobelpris.) Pretentiösa till och med, säger vissa. ”/…/ and ecletic lyrical motifs drawing heavily on science fiction, fantasy and philosophy”, som det står på Wikipedia och det är en väl så bra beskrivning som någon.

Texterna handlar inte sällan om den ensamma frihetssökande människan som står mot kollektivet, väl uttryckt i bandets logga: en naken man som värjer sig mot en röd stjärna. De beskylls därför gärna av skeptiker för att vara utopiska libertarianister eller okritiska Ayn Rand-flörtare. Detta motsägs av att många texter onekligen tar upp jämställdhet och fördomsfrihet som ideal.

Peart har i sina texter alltid haft en litterär touch vilket tvingat den stackars sångaren Lee att sjunga rader som: ”Tides respond to lunar gravitation, Everything turns in synchronous relation”. Där finns ofta också en berättande kvalitet, en narrativ som lätt framkallar bilder av en berättelse eller en egen värld i lyssnarens huvud.

Rushs låttexter är med andra ord som gjorda för att låta ett drygt dussin författare skriva noveller baserade på dem. Det tyckte i alla fall det pigga kanadensiska förlaget ECW som nyligen gett ut: 2113: Stories inspired by the music of Rush.

Så hur har då resultatet blivit? Lite ojämnt måste jag säga. Först och främst kan man konstatera att författarna har haft lite olika approach för uppdraget. Vissa noveller, som Greg van Eekhouts On the Fringes of the Fractal (baserad på låten Subdivisions) utvecklar ganska texttroget den värld och den historia som antyds i låttexten.

I andra fall är kopplingen mer avlägsen och författaren nöjer sig mer med att inspireras av själva titeln (I´m going bald) och citerar olika textrader här och där.

En tredje möjlighet är att utveckla själva temat. Så har t ex sångtexten i låten The Trees som handlar om jämlikhet och förtryck (humoristiskt uttryck i sångtextens historia om lönnarnas uppror mot ekarna), av David Niall Wilson i sin novell A Prayer for ”0443″ förvandlats till en mer konventionell dystopi. Kevin J. Andersons 2113 är originellt nog en fortsättning på Rushs sångsvit 2112 vars upplägg den är trogen mot. Tyvärr är den inte särskilt bra men jag är lite osäker på om det möjligen är tänkt som en ironisk blinkning till science fantasy från den så kallade guldåldern, 40- och 50-talet.

Något som jag finner störande i några av novellerna är ett flitigt info-dumpande. Det är när författaren mer eller mindre smidigt vänder sig till läsaren för att förklara hur samhället i texten fungerar. En skicklig författare hittar de rätta detaljerna och scenerna som förklarar det utan att skriva läsaren på näsan. Det är kanske tjatigt att dra upp gamle William Gibson i det här sammanhanget men han var och är faktiskt en mästare på att undvika info-dumpen.

En novell som inte lider av detta och som faktiskt berörde mig djupt är den Bradbury-influerade The Burning Times v2.0 av Brian Hodge (baserad på Witch Hunt från Moving Pictures). Här bränns det böcker av upphetsade pöblar men det är tydligt att bokbrännarna inte är onda i sig. De har snarare dragits med i något de inte riktigt förstår eller har kontroll över.

How did things like this even get started? Or rekindled some preferred to say. It wasn´t even legal, the burnings and the roustings, the break-ins and confiscations, but laws that weren´t enforced might as well not have been laws at all. He´d never heard of a single arrest for it, let alone a prosecution.

Novellen visar upp ett samhälle där barbariet fått fritt spelrum och som osökt får en att tänka på ett land där skolor regelbundet sätts i brand och utryckningsfordon utsätts för stenkastning och till och med granatattacker. Att dra ut sociala eller tekniska trender och visa dess logiska konsekvenser är ju i grund och botten vad science fiction handlar om.

2113 är en intressant antologi men resultatet är som sagt var ganska ojämnt. Det finns fler alldeles utmärkta bidrag som t ex David Macks Our possible pasts som tar upp viktiga frågor om det förflutnas och tidens roll för dödssjuka människor eller David Farlands novell Players om en judisk filmproducent som blir utsatt för arabisk rasism i mellanöstern. Antolgiidén i sig är inte alls dum och Rushs texter lämpar sig ovanligt väl för ändamålet. Och visst skulle man kunna tänka sig liknande försök med andra sångtextförfattare i helt andra genrer med intressanta resultat. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på Steve Earle som har skrivit en novell av sin egen låt Taneytown (i novellsamlingen Doghouse Roses).

Jag vill också passa på att ge en eloge till förlaget ECW som tillhandahåller en e-boksversion på köpet. Perfekt för att kunna växla mellan smidig läsning i kollektivtrafiken och mysig pappersboksläsning i hemmet!

Similar Posts:

• Fast i ekokammaren
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Nå, det var en parantes.
• Bevingad vinnare
• Framtidskänslor

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Tills det krasar
• Ständigt hotade idyller
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Som på film

Du undrar väl vad meningen med allt det här är. Varför jag gör mig sådant besvär med att fantisera ihop berättelser om min pappa [...] Tystnaden blir till slut outhärdlig. Den lägger sig aldrig till ro.

Simos, pappan, är son till grekiska partisaner och växer upp i det kommunistiska Ungern. Han vill lämna sitt liv i Ungern, för friheten på andra sidan järnridån. Målet är Sverige och där vill han bli filmregissör. Sommaren 1977 lyckades han fly till Sverige tillsammans med en vän. Men det är inte så lätt att realisera drömmar. Det är inte så lätt att byta land. Han nådde Sverige, men sedan?

Romanens titel, Världens sista kväll, är också titeln på det filmmanus författarens far ansöker med till Dramatiska institutets utbildning i filmregi i början av 1980-talet. Titeln tillhör också en av Ray Bradburys dystopiska noveller.

Alevras roman om sin far är delvis spännande men till övervägande delen är den, i mina ögon, dyster och inger inte så mycket hopp. Romanen är bitvis fragmentarisk, ibland lite för gåtfull, så att man som läsare inte riktigt begriper allt. I början av romanen, till exempel, förstår den oinvigde läsaren inte att ”han” på romanens allra första sidor är densamme som Simos, som då ännu inte blivit presenterad.

Senare, i pappans liv i Sverige, inträffar katastrofen: den obotliga sjukdomen. Alevras skriver sig igenom sin fars smärtsamma upplevelser, och beskriver även sin egen känsla av ångestfylld maktlöshet. Berättelser av detta slag berör och det är bra gestaltat, både på ett realistiskt och metaforiskt sätt. Starkast berörd blir den som känner igen sig i de känslor som uppstår hos de som lever vid sidan av en obotligt sjuk nära anhörig. Men även de som inte har upplevt detta, förstår att en liknande situation hotar att drabba oss alla.

Sådana här berättelser behövs och är alltid aktuella, inte just för att det som i denna roman handlar om flykt och sökande efter ett bättre liv i ett annat land, utan allas våra livsberättelser behövs. Detta för att visa på hur människoliv levs och har levts, i syfte att informera, skapa förståelse alla människor emellan, vägleda och trösta. Ett föredömligt initiativ av Dimitris Alevras.

Alla borde på något sätt skriva om sina egna eller anhörigas liv. Ingens erfarenhet är viktigare än någon annans i mänsklighetens samlade arkiv av levnadsberättelser.

Similar Posts:

• Manlig vänskap och hemlängtan
• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Krig och flykt
• För mycket språk

Att de tre ihopslagna böckerna ändå inte blir mer än knappt 200 sidor är lite av en lättnad då jag ofta tycker att science-fiction och fantasytrilogier är på tok för långa. Man kan berätta mycket utan att behöva ta till tusentals sidor textutrymme.

Böckerna utspelar sig i ett framtida Sverige, där något som kallas omvälvningen har dränkt landet i vatten. Huvudpersonen är anställd av observationsministeriet och har (i likhet med de flesta andra i boken) inget namn utan bara ett nummer. Det hans myndighet observerar är medborgarnas egna observationer av ett slags sjöodjur/havsmonster som kallas Hafgufa. Alla som tycker sig ha sett en Hafgufa måste rapportera detta till ministeriet. Genom noggrann läsning av dessa rapporter söker myndigheterna sedan bevis på hur tillförlitlig medborgaren är. En felaktigt beskriven Hafgufa kan leda till att medborgaren skådas lite närmare i sömmarna och eventuellt försvinner i någon av maktens grå korridorer.

Paranoida maktfullkomliga myndigheter är ju relativt vanliga i den dystopiska litteraturen (och i verkligheten med för all del). Myndigheterna i den här dystopin är kanske lite mer paranoida än vanligt. De har förbjudit alla former av skrivmaterial, från färgkritor till skrivmaskiner (det finns inte längre någon elektricitet att tala om så datorer och telefoner är ute ur bilden.). Eftersom bara myndighetspersonal får ha skrivmaskiner och papper så ärde naturligtvis heta på den svarta marknaden. Bokens huvudperson är trots sin tjänst hos observationsministeriet insyltad i handeln med dessa förbjudna varor.

Ett av trilogins teman är språket och hur man genom att ändra ett ords betydelse också kan förändra verkligheten. Boken är typsatt med skrivmaskinsstil och känns som en blandning av dagboksanteckningar och myndighetsprotokoll, men trots det löper berättelsen fint och är läsvänlig. Då det finns en hel del mellan raderna så får man ändå mycket att fundera på om man vill hålla på med sånt. En del av trilogins små trick, som upprepningar, ordvändningar, underförstådda meningar och namedropping av politiska filosofer (tex. Bakunin och Stirner), gör att böckerna trots sin relativt lilla textmängd inrymmer många stora ämnen. Frihet, kontroll, medlöperi, saknad, havsmonster, gamla motorbåtar och klassiska reseskrivmaskiner är bara något av det som hinner avhandlas.

Historien har en omisskännlig doft av Orwell, Bradbury och Kafka som ibland även återfinns i språket. Av nån anledning kommer jag också att tänka på P.D James bok Människors barn. Inget dåligt sällskap att befinna sig i direkt. Jag kan varmt rekommendera en genomläsning och en plats på hemmabibliotekets dystopihylla.

Similar Posts:

• Verkligheten efterapar dikten
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Den enes utopi är den andres dystopi?

Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till lägenhet sent en kväll, rädd för sin egen skugga efter att ha tvingats beblanda sig med allt möjligt folk på tåget som aldrig går i tid – så kommer också cirkusen till stan. Det är inte en cirkus från nostalgiska barndomsskildringar, med akrobater och elefanter. Om du tänker dig Ray Bradburys cirkus är du på väg åt rätt håll, men ändå helt fel. Det här är den sortens cirkus som anländer som en naturlig slutpunkt i en värld där gatorna blir skitigare, skyltarna aldrig fylls i, träden ramlar omkull och städas inte upp, klockorna stannar och alla färger går mot svartvitt. Cirkusen har två attraktioner: En gigantisk uppstoppad val, Bibelns Leviathan, en en gång levande varelse utställd som en monstrositet eller underverk; och en bisarr cirkusdvärg kallad Fursten. Med cirkusen följer, eller skapas, folkmassan; grå män som samlas och står där i grupp, som dricker tyst ur medhavda flaskor, som följer ensamma nattvandrare med blicken och får dem att skynda lite extra från gatlykta till gatlykta, som Väntar. Något håller på att koka upp ur gatstenarna, ett våld som ingen sett förut men som efteråt alltid kommer att ha varit där, och det kommer inte att sluta väl för den som är på andra sidan om det.

Om du som läser detta tycker handlingen låter lite bekant så gör jag en kvalificerad gissning att du också är en sådan som ser konstiga filmer med undertexter, för Motståndets melankoli filmades 2000 av Krasznahorkais vän Bela Tarr under titeln Werckmeisterharmonierna. Det är en väldigt sevärd film om man har tålamodet för långsamma, svartvita filmer med väldigt lite dialog – tänk INLAND EMPIRE fast helt annorlunda. Krasznahorkai och Tarr har samarbetat flera gånger – senast Turinhästen, som gick på svenska biografer i fjol – men deras språk är helt olika; där Tarr i första hand låter kameran göra jobbet och utmanar tittaren att tolka släpper Krasznahorkai inte ut oss ur karaktärernas huvuden. Alla får de komma till tals utom möjligen då de där zombieliknande skarorna som står samlade runt valurn… förlåt, valutställningen och väntar på klartecken. Ingen är ju sådan efteråt.

Så det pratas och det pratas och det pratas, långa snirklande monologer som löper över sida efter sida utan punkt, hoppar från det ena ideologiska, filosofiska, astronomiska, lingvistiska, populistiska isflaket till det andra; man får känslan av att alla vet någonting som de inte vågar erkänna för sig själva, att historien (och Historien) är ett tunt gungfly som man trampa igenom om man inte fortsätter dividera (intressant ord) om hur stabilt det är. När våldet väl bryter ut (för det gör det ju, naturligtvis) går det så plötsligt, så fullständigt frånkopplat från allt att alla bara kan prata om varför just jag inte hade något med det att göra, jag stod för det andra, vad det nu är. Jag kan rättfärdiga allt jag gjort, låt mig bara först säga att, vilket förresten påminner mig om den gången då jag, och med ”jag” menar jag alltså utifrån min centrala plats i den kosmiska ordningens perfekta, ja, som Nietzsche sade, katastrofen som helt utan någon förskyllning, och med någon menar jag då specifikt min, drabbar –

”En katastrof! Javisst! Yttersta domen! Hästballe heller! Det är ni själva som är katastrofen, det är ni som är yttersta domen, ni nuddar ju inte ens vid marken där ni går, era sömngångare. Och jag kan se”, och han tog herr Nadabán i axlarna och ruskade om honom, ”att ni inte förstår ett ord av vad jag pratar om!!! För ni pratar inte, nej, ni ’viskar’ ni, eller ’exklamerar’, ni går inte bara omkring på gatan, utan ni ’skyndar febrigt’, och inte kliver ni in någonstans, utan ni, ni ’stiger över tröskeln’, ni fryser inte, eller svettas, utan ’skakar’ och ’vattnet forsar’ från er! Jag har inte hört ett normalt ord på flera timmar, för det enda ni kan är att gny hjälplöst och börja yra om yttersta domen när en huligan slår in fönstret hos er, ni är hjärnslöa allihop, som ligger där och krälar i gruset och bara stirrar och glor och mumlar ’Magi!’ ”

- slänger både historien och Krasznahorkai in när det någon gång börjar bli för bisarrt självförhärligande; romanen slutar aldrig samtidigt bygga upp sig själv och plocka sönder sig. Och som läsare applåderar man, sätt dit de där självupptagna teoretikerna som inte får något gjort, givetvis står de goda för lag och ordning, för det Vanliga Folket, för den tuffa kärleken som folket behöver när det blir för förvirrat. Ingen mänska blir väl för fan en bättre medborgare av filosofi, abstrakta tonskalor och översatt litteratur. Vi vill ha harmoni, vi vill höra låtar vi redan kan. Och då får vi förr eller senare det.

Motståndets melankoli är en zombieroman där ingen efteråt har varit zombie trots att gatorna är fulla med lik. Krasznahorkai är mästerlig; han skriver med stora skopor svart humor, intelligent och invecklat, men mynnar gång på gång ut i scener så drömska, vackra och fruktansvärda att jag inte vågar lägga ifrån mig den, för det finns något mörkt och krypande som inte kan sättas ord på därinne, och så fort man tittar åt något annat håll händer saker i den. Det har tagit 25 år för en svensk förläggare att få ut den; vänta inte lika länge med nästa. Nån jävla ordning får det ju vara.

Similar Posts:

• Hejdlöst vackert
• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• I förskingringen
• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Romanen tar upp allt det som aktuellt precis just nu: pk eller inte pk, hen, Fremskrittspartiet, privatiseringen, det politiska klimatet och så vidare. Det är en ironisering över idag, över våra stora debatter och stormar i vattenglas. Boken är ett ironiskt svar på nutiden, ett inlägg i upphovsrättsdebatten framförallt och en kommentar till det aktuella samhällsklimatet i stort.

Huvudpersonen Jesper lever ett ganska ensamt och isolerat liv, han har några få vänner men han känner sig utstött i den privata såväl som den samhälleliga atmosfären. En dag bestämmer han och ett par vänner sig för att starta en ironisk kampanj mot biblioteken och det de sarkastiskt kallar ”piratutlåningen av böcker”. De vill göra en poäng i hur underligt det är att förbjuda fildelning genom att själva låtsas verka för ett utökat förbud som även gäller biblioteksböcker.

Ironin dras riktigt långt, blir till surrealism när Antipiratcyklingsbyrån (!) har en jurist vid namn Joseph Goebbels och då polisen slutar utreda rånbrott eftersom upphovrättsbrott är det enda brott man har på agendan. Boken är även ett frisk ironiserande över folks starka tilltro till politiskt korrekta identiteter, som att bojkotta israeliska apelsiner och därmed tycka att man gör någonting stortartat, eller:

”Nä, jag använder inte tobak, jag är straight edge.”

”Men du dricker ju öl!”

”Ja, men man är väl inte helt jävla omänsklig.”

Ironin går så långt att karaktärerna ibland verkar glömma att det är ironi, de håller så hårt på frågan att biblioteken bryter mot upphovsrättslagen att de själva verkligen går in för att motarbeta – och tillslut även bränna – biblioteken. Det är först när de inser att omvärlden inte ser det hela som en ironi utan som verklighet som de börjar backa och inser vad de har gjort. Att göra en poäng genom att helt motarbeta sina egentliga syften kan vara väldigt riskabelt:

”’Tanken var ju att vi skulle provocera fram en strid som vänstern garanterat skulle vinna. Men tänk om vi inte vinner.’”

Världen som beskrivs är vår samtid, Stockholm just nu, med hull och hår. Sättet som Jesper och hans kumpaner använder för att sprida sin ironiska kampanj mot biblioteken är att starta anonyma bloggar och alias där de skriver debattartiklar som delas i rätt kanaler. Mer behövs inte för att drevet ska vara i gång. Ingen ifrågasätter var informationen kommer från, vem som egentligen står bakom kampanjen. Ironiskt nog är detta just också något som sker när allting tillhör alla: källorna har inte längre betydelse, allting flyter. Vad en enda (påhittad) person sitter och tänker på kammaren blir nästa dag en hel nations angelägenhet.

Nästan varje mening i den här boken är en tänkvärd känga mot någon: mot privatiseringen av det kollektiva, mot Stockholmsklimatet där endast de riktigt lyckade har råd att bo innanför tullarna, mot kollektivtrafiken som kontrollerar trafikanterna som en slags superpolis. Varje sida skulle kunna ha ett gäng fotnoter till verkliga nyhetsartiklar eller litterära dystopier som Orwells 1984 eller till Bradburys Fahrenheit 451. Läsaren känner sig oroväckande hemmastadd i denna surrealistiska värld där allt verkar barka åt helt fel håll.

Det är tydligt på vilken sida om bröstkorgen författarens hjärta bankar rött men ironin är så påtaglig och allomfattande att läsaren ibland tvekar, förvillar sig bland vad som är verklig kritik och långt dragen ironi. Boken är mycket tänkvärd och kommer bara bli mer intressant när vi får lite perspektiv till vad vi pysslade med i förmiddags under eftermiddagen av i morgon. Läs boken men bränn inte biblioteken!

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Blötlagd dystopi
• Verkligheten efterapar dikten
• Vecka 15: patchad prosa

Det är en värld som ekar av tidigare texter ur de fantastiska genrerna. Motiven är välbekanta, åtminstone för fans av science fiction och skräck: homunculus, sjukdomar som förvandlar människor till djur, djur som utvecklar medvetande, förbindelser med andra dimensioner, androider, självantändning med flera. I en ganska rörande historia, ”Måndagarna med Gregory”, kommer en idé från Ray Bradburys novell ”Jordgubbsfönstret” (i samlingen Det eviga regnets dag) till användning. Med hjälp av några färgade glasskärvor finner huvudpersonen att hon kan förändra verkligheten till något betydligt ljusare och vackrare. Till och med de illasinnade mobbarna på skolgården blir på det viset artiga och uppmärksamma unga män – fast både läsaren och huvudpersonen i novellen hela tiden vet att verkligheten ser annorlunda ut.

Men detta att de fantastiska elementen inte bryter ny mark är inte på något sätt en invändning. Förutom att motiven ändå är skickligt turnerade, är det framför allt så att det är karaktärerna som träder fram på ett levande sätt i berättelserna. Det är deras liv i skuggan av det osannolika som tecknas med så varsam och inkännande hand av Mats Kempe att jag märker att jag saknar och tänker på dem långt efter jag har läst ut boken. Som mobboffret Gregory som helst ligger på sin säng och stirrar på sina uppnålade drömmar i taket, Lotten som förgäves försöker få uppmärksamhet från mamman som bryr sig mer om sin forskning och miljön, eller Sanna som förlorar sin pappa till mystiska astralvarelser. I en vacker novell, ”Vännerna”, drabbas Oskars vän Markus av en sjukdom som gradvis förvandlar honom till en fågel. Hjälplöst ser Oskar på hur hans och Markus gemensamma vän Carsten frestas att låta sig smittas av sjukdomen eftersom den verkar leda till en åtråvärd frihet.

Ja, så vill jag leva mitt liv. Slippa tänka på coola kläder, en massa prylar och skit, svindyra gympaskor. Slippa plugget. Slippa längta efter tjejer som inte vill ha mig. Slippa bli vuxen och börja dricka öl, hänga på travet och sitta framför teven vid varje sportsändning. Slippa hela skiten. Och bara få lyfta …

Den animerade staden är över huvud taget ett rätt märkligt ställe. Förutom att parapsykologiska fenomen förekommer i överväldigande mängd så är här den verklige popsångaren Colin Blunstone en så stor stjärna att det anordnas Idol-liknande lookalike-tävlingar där deltagarna själva blir stjärnor. (Colin Blunstone var medlem i det engelska 60-talsbandet The Zombies, kanske mest kända för She´s not there som Santana senare hade en hit med.) Den novellen,”The Colin Blunstone lookalike contest”, är för övrigt väldigt rolig.

De flesta av huvudpersonerna är unga eller unga vuxna som är osedda eller förbisedda av föräldrarna liksom av omgivningen. Sällan kommer de vidare eller hittar någon lösning på sina problem. Ibland blir till och med författarteamet osams över deras huvuden och lämnar dem i sticket. Boken kan om man så vill läsas som en diskussion om makt och maktlöshet. Ur det perspektivet blir också de metafiktiva delarna begripliga. Karaktärerna sitter fast i knepiga relationer och sin egen oförmåga medan författarteamet stångas med uppgiften de fått av textens skapare Mats Kempe vars färdiga bok i sin tur nu är utlämnad till både läsare och kritiker.

Det jag redan minns är en på många sätt gripande novellsamling om mänskliga tillkortakommanden, likväl som en social kommentar om främlingskapet, ytligheten och den stora ensamhet som så många känner i vårt samhälle. Kempes språk är precist och ledigt och ibland glittrar det till av ett slags återhållet poetiskt glimmer, som i den melankoliska ”En förstudie” som nästan kan sägas vara något av titelnovell: ”Och jag vet ju redan nu att jag älskar henne. Varför skulle då nåt nytt behöva hända i mitt liv? Det jag redan minns är ju allt vad jag önskar.”

Similar Posts:

• Så frustrerande men bra
• Solblekta diaplåtar
• Låttexter som blir noveller
• Kontaktsökande
• Framtidskänslor

Man har plockat isär romanen i små beståndsdelar och dissekerat varje detalj för sig; man har dragit paralleller till samtidshistorien, lyft fram symboler och allegorier, tolkat författarens intentioner och analyserat såväl miljöer, karaktärer som dialog. In. I. Allra. Minsta. Detalj.

Egentligen finns det inte mycket kvar att analysera. Allt är redan sagt och skrivet. Det vill säga om man inte vill läsa in sin egen tolkning av historien. Vilket ju alltid är fritt fram att göra och något även Michael Moore troligtvis gjorde när han döpte sin senaste dokumentär till Fahrenheit 9/11.

Tack vare detta ges nu utrymme för fortsatt analyserande och mina konspirationsteoritentakler vaknar plötsligt till liv. Härligt, härligt men farligt, farligt. Många konservativa amerikaner skulle säkert bli lite sneda om man gjorde jämförelser med makthavarna i Bradburys framtidsdystopi och Bushadministrationen. Men jag påstår ändå att en sådan jämförelse inte saknar grund. Tvärtom. Det är skrämmande att bli medveten om hur exakt verkligheten kan efterapa dikten.

Uppmaningen är densamma i både verklighet och dikt: Sluta tänk och fall in i ledet!

Ord som en gång skallade i Nazisttyskland men som fortfarande står skrivna högst upp i de amerikanska republikanernas partiprogram.

Nu tycker jag förvisso inte att Fahrenheit 451 är någon milstolpe ur skönlitterärt perspektiv. Men som idéroman är den enastående. Precis som George Orwells 1984. Bortser man bara från en del löjliga framtidsskildringar och det stundtals mossiga språket är det här en bok som bör läsas. Framförallt i dessa dagar.

Det står dig fritt att tolka och läsa in vad du vill.

Än så länge i alla fall.

Så kom ihåg: Rösta eller dö!

Similar Posts:

• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Glo-blablabla-lia
• Blötlagd dystopi
• Undersökning av det förflutna
• ”Förtegenhet är stöld”