Recension

: 2113
2113: Stories inspired by the music of Rush Kevin J. Anderson och John McFeteridge (red.)
2016
ECW
6/10

Låttexter som blir noveller

Utgiven 2016
ISBN 9781770412927
Sidor 391
Språk Engelska
Medförfattare Greg van Eekhout, Ron Collins, Brian Hodge, Michael Z. Williamson, Richard S. Foster, David Farland, Mark Leslie, John McFeteridge, Larry Dixon, Tim Lasiuta, David Niall Wilson, Fritz Leiber, Brad R. Torgersen, Mercedes Lackey, Dayton Ward, David Mack, Steven Savile och Kevin J. Anderson

Sök efter boken

Rush är tre nördiga kanadensiska män i övre medelåldern som lirat konstig rockmusik tillsammans i över fyrtio år. Ett tag lät de som Led Zeppelins och Depeche Modes kärleksbarn men de senaste tjugo åren har de dragit ner på syntarna som ett tag dominerade deras musik. Multiinstrumentalisten Geddy Lee har en hög och skrikig röst som av naturliga skäl förlorat mycket av sin kraft, Alex Lifesons gitarrstil kanske kan beskrivas som en korsning mellan Jimmy Page och the Polices Andy Summers uppdaterad för 2000-talet medan Neil Peart inom musikvärlden förmodligen är den mest beundrade och respekterade batteristen överhuvudtaget.

Rush är också märkligt nog Kanadas bäst säljande band och deras största musikexport någonsin. Förmodligen är de världens största undergroundband vilket gör att deras fans är obrottsligt lojala och som så många andra klassiska rockband samlar flera generationer.

Vad har nu detta med Dagens bok att göra? Jo, förutom att Rush är kända för komplexa rytmer, virtuosa instrumentalnummer och lp-sidelånga sviter som 2112 är de ryktbara för Neil Pearts ambitiösa texter. (Något som nu för tiden till och med i vissa fall kan rendera ett nobelpris.) Pretentiösa till och med, säger vissa. ”/…/ and ecletic lyrical motifs drawing heavily on science fiction, fantasy and philosophy”, som det står på Wikipedia och det är en väl så bra beskrivning som någon.

Texterna handlar inte sällan om den ensamma frihetssökande människan som står mot kollektivet, väl uttryckt i bandets logga: en naken man som värjer sig mot en röd stjärna. De beskylls därför gärna av skeptiker för att vara utopiska libertarianister eller okritiska Ayn Rand-flörtare. Detta motsägs av att många texter onekligen tar upp jämställdhet och fördomsfrihet som ideal.

Peart har i sina texter alltid haft en litterär touch vilket tvingat den stackars sångaren Lee att sjunga rader som: ”Tides respond to lunar gravitation, Everything turns in synchronous relation”. Där finns ofta också en berättande kvalitet, en narrativ som lätt framkallar bilder av en berättelse eller en egen värld i lyssnarens huvud.

Rushs låttexter är med andra ord som gjorda för att låta ett drygt dussin författare skriva noveller baserade på dem. Det tyckte i alla fall det pigga kanadensiska förlaget ECW som nyligen gett ut: 2113: Stories inspired by the music of Rush.

Så hur har då resultatet blivit? Lite ojämnt måste jag säga. Först och främst kan man konstatera att författarna har haft lite olika approach för uppdraget. Vissa noveller, som Greg van Eekhouts On the Fringes of the Fractal (baserad på låten Subdivisions) utvecklar ganska texttroget den värld och den historia som antyds i låttexten.

I andra fall är kopplingen mer avlägsen och författaren nöjer sig mer med att inspireras av själva titeln (I´m going bald) och citerar olika textrader här och där.

En tredje möjlighet är att utveckla själva temat. Så har t ex sångtexten i låten The Trees som handlar om jämlikhet och förtryck (humoristiskt uttryck i sångtextens historia om lönnarnas uppror mot ekarna), av David Niall Wilson i sin novell A Prayer for ”0443″ förvandlats till en mer konventionell dystopi. Kevin J. Andersons 2113 är originellt nog en fortsättning på Rushs sångsvit 2112 vars upplägg den är trogen mot. Tyvärr är den inte särskilt bra men jag är lite osäker på om det möjligen är tänkt som en ironisk blinkning till science fantasy från den så kallade guldåldern, 40- och 50-talet.

Något som jag finner störande i några av novellerna är ett flitigt info-dumpande. Det är när författaren mer eller mindre smidigt vänder sig till läsaren för att förklara hur samhället i texten fungerar. En skicklig författare hittar de rätta detaljerna och scenerna som förklarar det utan att skriva läsaren på näsan. Det är kanske tjatigt att dra upp gamle William Gibson i det här sammanhanget men han var och är faktiskt en mästare på att undvika info-dumpen.

En novell som inte lider av detta och som faktiskt berörde mig djupt är den Bradbury-influerade The Burning Times v2.0 av Brian Hodge (baserad på Witch Hunt från Moving Pictures). Här bränns det böcker av upphetsade pöblar men det är tydligt att bokbrännarna inte är onda i sig. De har snarare dragits med i något de inte riktigt förstår eller har kontroll över.

How did things like this even get started? Or rekindled some preferred to say. It wasn´t even legal, the burnings and the roustings, the break-ins and confiscations, but laws that weren´t enforced might as well not have been laws at all. He´d never heard of a single arrest for it, let alone a prosecution.

Novellen visar upp ett samhälle där barbariet fått fritt spelrum och som osökt får en att tänka på ett land där skolor regelbundet sätts i brand och utryckningsfordon utsätts för stenkastning och till och med granatattacker. Att dra ut sociala eller tekniska trender och visa dess logiska konsekvenser är ju i grund och botten vad science fiction handlar om.

2113 är en intressant antologi men resultatet är som sagt var ganska ojämnt. Det finns fler alldeles utmärkta bidrag som t ex David Macks Our possible pasts som tar upp viktiga frågor om det förflutnas och tidens roll för dödssjuka människor eller David Farlands novell Players om en judisk filmproducent som blir utsatt för arabisk rasism i mellanöstern. Antolgiidén i sig är inte alls dum och Rushs texter lämpar sig ovanligt väl för ändamålet. Och visst skulle man kunna tänka sig liknande försök med andra sångtextförfattare i helt andra genrer med intressanta resultat. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på Steve Earle som har skrivit en novell av sin egen låt Taneytown (i novellsamlingen Doghouse Roses).

Jag vill också passa på att ge en eloge till förlaget ECW som tillhandahåller en e-boksversion på köpet. Perfekt för att kunna växla mellan smidig läsning i kollektivtrafiken och mysig pappersboksläsning i hemmet!

Tomas Eklund

Publicerad: 2016-10-21 00:00 / Uppdaterad: 2016-10-20 20:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6718

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?