”mer skitsnack om kvinnor än vad jag kan svälja” – så beskriver Gunilla Thorgren Bibeln på första sidan i sin granskning av kristendomens kvinnosyn, Guds olydiga revben.

Revbenet är ju kvinnan, då. Skapad lite sådär i andra hand, av mannens revben. Underordnad, svag, lättledd. Synderskan som fick människan utkastad ur paradiset – och som fått betala för det ända sedan dess. ”Hälsa revbenet!” skrev Martin Luther ibland i brev, med hälsning till mottagarens hustru.

Att läsa Bibeln med feministiska glasögon skulle kanske en och annan hävda är att läsa ”som fan läser Bibeln”, men Thorgren läser nyfiken, nära och som om det hon tar del av är något betydelsefullt. Hon läser Bibeln som en nyckel till den västerländska kulturens idéhistoria.

Det hon upptäcker i sin läsning är kanske inga direkta nyheter, men hon läser med en indignation som ändå känns ganska uppfriskande. Hon blir förbannad, hon vill veta mer och hon lyfter fram den dubbelhet som trots allt finns där. Ja, kristendomen har i hög grad bidragit till kvinnoförtryck, men den har också erbjudit kvinnor hopp, kraft och alternativa arenor.

Mestadels har religionens dominerande, patriarkala sida sopat banan med de alternativa läsningarna och traditionerna, men ändå. De har återkommit gång på gång, rörelserna som har tolkat allas likhet inför Gud som en radikal jämlikhetslära. De som har lyft fram framför allt kvinnorna runt Jesus, jungfrumodern Maria och Maria Magdalena, den av Jesu följeslagare som var med honom in i döden och återuppståndelsen (enligt en del apokryfiska texter hans mest älskade lärjunge), men som i slutet av 500-talet gjordes liktydig med den ångerfulla skökan som i en Bibelberättelse smörjer Jesu fötter med balsam.

I takt med att kristendomen plockades upp av världsliga makthavare fick den mer radikala Jesusrörelsen stryka på foten, men idéerna har poppat upp då och då genom historien. Andra kvinnoroller än den skambelagda, underlägsna synderskan har lyfts fram. Dess förespråkare har ofta förföljts och fördrivits, men ibland har de också lyckats med att skapa sig en maktposition, som den heliga Birgitta.

Thorgren lyfter engagerat fram även dessa mer positiva exempel, fascinerande kvinnogestalter. Ibland är hon kanske till och med väl engagerad och går lite vilse i detaljerna och sin egen förtjusning. Överlag hade jag gärna gått en redigeringsrunda till med den här boken, som ibland blir lite väl spontan och vindlande. Ämnet är vitt nog i sig.

Samtidigt önskar jag att hon följt trådarna längre in i modern tid. Vid några tillfällen funderar hon över hur den här kvinnosynen påverkat också henne själv, som ensamstående mamma i 1960-talets Sverige, men i huvudsak är det kristendomens första 15-1600 år hon diskuterar. Här finns definitivt utrymme för en uppföljare.