Att döda en människa är titeln på Björn Hagbergs och Martin Widmans bok med undertiteln ”På spaning efter det första kriget”. Det är på ett sätt en bra titel; den fångar såväl uppmärksamheten som det centrala grundläggande moraliska problem den handlar om. Eller gör den det? Är ”att döda en människa” verkligen detsamma som krig?

Ett bra tag irrar jag lite i mörkret medan författarna intervjuar olika forskare med fullkomligt oförenliga synsätt på människans natur och historia. Hur definierar Hagberg och Widman egentligen krig? Så småningom kommer det, delvis som en del av poängen, att var i tiden man förlägger uppkomsten av krig, har att göra med hur man definierar själva konceptet.

För är inte krig i själva verket något helt annat än att döda en enskild människa? I ett krig dör vi inte enbart som enskilda individer, utan som någon form av representanter för en grupp. Utgör denna grupp en nationalstat, ja, då blir krig också en relativt sentida företeelse. Kan det lika gärna vara en mindre, förhistorisk samling människor, en stam, ja, då finns ju belägg för olika typer av sammandrabbningar stammar emellan, åtminstone omkring 10 000 år tillbaka i tiden.

Det är framför allt här de forskare som Hagberg och Wiman intervjuat gör vitt skilda tolkningar. ”De stridslystna” står mot ”freds- och harmonimaffian”, och i detta krig mellan forskare verkar skyttegravarna minst sagt djupa och permanentade. Ska krig betraktas som något vi uppfunnit vid en viss tidpunkt i historien, något av ett undantag som vi lika gärna kan röra oss ifrån igen, eller är våldet en del av själva vårt dna, något som alltid funnits och alltid kommer att finnas?

Filosofiskt går konflikten tillbaka åtminstone på Jean-Jacques Rousseaus ”ädle vilde” respektive Thomas Hobbes ”naturtillstånd” som ett allas krig mot alla. Fast ska verkligen moderna vetenskapsmän (jo, de här frågorna verkar fortfarande sysselsätta huvudsakligen män) sitta och leka filosofer? Ska de inte tydligt grunda sina tolkningar i konkreta belägg? Det är ingen särskilt smickrande bild av vetenskapande Att döda en människa ger.

En lättsammare ton ger författarnas egen approach till sitt spännande ämne. De har valt att göra en slags reportagebok, där de reser runt till olika arkeologiska utgrävningar, museer och forskarrum. Det är kanske inget självklart val när man vill skildra vårt tidiga förflutna. Kanske är det inte heller det bästa sättet att strukturera alla vindlande ”å ena sidan och å andra sidan”, men det blir närmast lustigt, inte minst eftersom de båda författarna ger ett så roande symbiotiskt intryck, som ett slags arkeologifrälsta Bill och Bull.

Allt sammantaget är Att döda en människa en relativt lättillgänglig och mycket intressant inblick inte bara i mänsklighetens historia utan också just i debatten om den. Det är ett mycket angeläget journalistiskt uppdrag att förpacka om aktuell forskning till något allmänintresserade människor kan läsa, och vilket ämne kan vara mer angeläget och, tyvärr, aktuellt än människans benägenhet att döda och kriga – det som handlar om vilka vi är och vilka vi skulle kunna vara?