Det är knappast någon tillfällighet att Alexandra-Therese Keining har gjort film innan. Debutromanen 14 – om fem fjortonåringars liv under en och samma helg – är filmisk så det bara sjunger om det.

Man kan nästan se förtexterna rulla över den dramatiska inledningsscenen: en ung kille som rusar genom en månbelyst, mörk skog. I famnen håller han ett bylte, ett spädbarn, och i snön hittar han tecken på strid. Blodspår. Så får han syn på honom: en pojke i hans egen ålder, upphängd i ett träd. Det är tidig lördagsmorgon och vi tar ett skutt tillbaka i tiden, till torsdagen knappt två dygn tidigare och händelserna som ska föra de båda killarna dit.

14 följer ett slags idealmall för spänningsromaner – böcker som nästan hellre skrivs i Excel än Word. Det är korta scener, många karaktärer och intriger att hålla ordning på, stor spänning och mycket dramatik. Kanske hade berättelsen – ”berättelserna” är kanske ett bättre ord, för de är inte särskilt tätt sammanlänkade – fungerat bättre som film, hunnit få större djup med riktigt bra skådespelare som kunnat ge karaktärerna kött och blod. Det här är inte alls dåligt skrivet; det får bara inte riktigt plats. Var och en av de fem tonåringarnas berättelser hade kunnat utgöra en egen roman. Hoptryckta på drygt 200 sidor blir det lite mycket.

Lite mörkt. Där är Fredrik, som är utanför och straffar sin egen sociala tafflighet genom att hacka sig i benet med en penna. När han äntligen blir medbjuden till skogen för att campa med de tuffa killarna i klassen inser han alldeles för sent hur illa de kan göra honom. Där är Billie, som ständigt petar sönder sina nagelband och vars pappa har lämnat familjen, och Carl-Henrik, som fått nog av sin lillasysters ständiga skrikande. Där är Saga, vars storasysters obehagliga pojkvän blir alltmer närgången, och Mathilda, som inte riktigt kan hantera känslorna för bästa kompisen och löparkonkurrenten Eva. Där är trasiga, dryga och oförstående vuxna så det bara dräller om det.

Keining plockar upp mängder av intressanta teman – jag kan knappt komma på några teman som inte finns med, faktiskt. Mobbing och sexuell identitet, förälskelse och övergrepp, död och svartsjuka, rymma hemifrån, självskadebeteende, psykisk ohälsa, syskonrivalitet och allt möjligt bråk med föräldrar. Drivet och spännande skrivet är det också. Jag bara önskar att Keining hade gett både handling och karaktärer lite tid, lite större utrymme att utvecklas på. Vågat stanna upp och ta dem än mer på allvar.

Det hade både karaktärer och teman förtjänat och tjänat på.