Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9788203350900 |
Sidor | 186 |
Först utgiven | 1991 |
Språk | norska |
Unni Lindell är en författare med många strängar på sin lyra, men som ungdomsförfattare tycks hon framför allt uppmärksammad i hemlandet Norge. Hyllade Anna + Didrik = baby (från början utgiven som Annas barn) tycks inte ens finnas på svenska.
I Sverige är Lindell förmodligen mest känd som deckarförfattare, vilket innebär att jag inte har mycket till relation till henne, men jag skulle kunna tänka mig att hon är bra. Här finns definitivt en skärpa i blicken för detaljer, för psykologi och i alla motsägelser i hur särskilt huvudpersonen, 14-15-åriga Anna beter sig. Jag önskar faktiskt att jag läste romanen tillsammans med någon. Vill kunna diskutera scener och repliker – vad vill hon egentligen här? Får man uppföra sig såhär? Det här är väl inte okej?
För fast det slår mig både att de skildringar av tonårsgraviditeter jag läst har stora likheter och att jag själv verkligen har en tendens att nosa upp dem, så finns det också stora skillnader.
Att det är ett sådant spännande tema har naturligtvis att göra med att detta med sex och hur kroppen plötsligt förändras är en stor och påträngande del av att bli vuxen. Men hur mycket äldre än fjorton man än blir, så förblir att sätta barn till världen bland det mest melodramatiska, överväldigande och oåterkalleliga man kan göra.
Ska jag hårddra likheter i skildringar av tonårsgraviditeter som jag läst så handlar de alltid nästan bara om tjejen. Det är huruvida hon är gravid och ifall hon ska behålla barnet som står i fokus. Det slutar antingen med att barnet faktiskt föds eller möjligen med att graviditeten visar sig vara falskt alarm och det handlar om graviditet och eventuellt sexuell utsatthet som en påtagligt kvinnlig erfarenhet. Och nu menar jag inte alls att klanka ned på de här skildringarna, flera av dem är riktigt, riktigt bra, som den här eller som Katarina von Bredows Som jag vill vara – men visst är det intressant när man börjar se mönstren? Jag skulle önska mig att nästa bok på temat jag läser skildrar tonårspappans perspektiv, eller varför inte tiden efter de där utmattade stunderna på BB? Då har det ju faktiskt bara börjat.
Här är det i alla fall 14-åriga Anna som träffar den några år äldre Didrik på familjens sommarställe. Det de har kan kanske i bästa fall definieras som ”tjatsex”, fast det är svårt att tolka hennes motsägelsefulla reaktioner. Hon säger nej och hon tar initiativ, och uppför sig precis så schizofrent som tonåringar kan göra i den där gråzonen mellan lust och fullständig omognad. När hon börjar inse att hon blivit gravid har det hunnit bli höst, Anna och Didrik har inte hörts på ett tag och situationen kompliceras av att bästisen Amanda också är intresserad av Didrik och inte vill fatta att något hänt mellan honom och Anna.
Lindell skildrar som sagt hela Annas melodramatiska och motsägelsefulla spektrum av känslor väldigt fint. Hur hon inte vågar berätta för sina föräldrar och bara låter tiden gå, hur hon bara vill att det där som växer inom henne ska försvinna samtidigt som hon vill beskydda det till varje pris.
Här finns också något väldigt drabbande i hur den unga tjejens sexualitet aldrig riktigt är på hennes villkor, utan ständigt utsatt för andras värderande blickar. Från den första mensen som blöder igenom när tolvåriga Anna står framme vid svarta tavlan och alla skrattar, fram till femtonåriga Anna som får sin graviditet utannonserad av före detta bästisen Amanda, som är den som klottrar ”Anna + Didrik = baby” på muren där alla ungdomar brukar hänga. Man bara hoppas och kanske tror att tonåringar blivit lite mindre inskränkta (och därmed elaka?) sedan den här boken kom ut första gången.
Från början gavs den alltså ut 1991 och är något av en norsk ungdomsboksklassiker. Här har den fått en ny titel och dessutom, enligt baksidestexten, uppdaterats, vilket om jag ska gissa (för jag har inte läst den tidigare versionen) innebär att man slängt in några sms och en mobiltelefon vid några enstaka tillfällen. Det är en jättekonstig lösning som jag tror grovt underskattar vilken roll mobiler och internet spelar i unga människors liv idag.
När nu romanen är framflyttad i tiden blir det helmysko att det inte skickas sms eller kollas grejer på nätet hela tiden. Däremot tror jag inte den här romanen hade tilltalat unga läsare mindre om där inte funnits mobiltelefoner alls. För högteknologi eller inte, somliga erfarenheter kommer vi inte undan.
Publicerad: 2012-04-09 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-08 23:25
En kommentar
[...] “Unni Lindell är en författare med många strängar på sin lyra, men som ungdomsförfattare tycks hon framför allt uppmärksammad i hemlandet Norge. Hyllade Anna + Didrik = baby (från början utgiven som Annas barn) tycks inte ens finnas på svenska…” Läs mer [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).