Om man skulle läsa, eller se, Christina Herrströms Glappet med en högstadieklass eller något sådant så skulle man säkert kunna ha diskussioner om den hela terminen. Skulle man skriva en avhandling om den så skulle denna förmodligen ha någonting om det postfeministiska problemet i undertiteln.

Det känns som om jag använt begrepp som idéroman och idépjäs en del den senaste tiden, och med det menar jag verkligen inget illa. Jag är för ung för att minnas vare sig 1970-talet eller 1700-talet och jag anser att det faktum att en författare har något att säga också på ett ideologiskt plan är nästan odelat av positiv natur.

Frågan är ju om en författare dessutom lyckas blåsa liv i de där figurerna som hon valt för att iscensätta sina idéer – och Christina Herrström gör verkligen det. Hon tar en mängd stereotyper och problemställningar och hon gör dem roande och inspirerande och rörande och äcklande (eftersom jag hör till den generation tjejer som kan teveserieupplagan nästan utantill kommer jag heller aldrig att förlåta gubbäcklen Göran Ragnerstam och Dag Malmberg, oavsett vilka andra roller de spelar, medan däremot Julia Dufvenius och Katharina Cohen alltid har en särskilt plats i hjärtat).

”Glappet” kan betyda många saker. Det finns ett glapp mellan barn och vuxen där man på något sätt förväntas reda ut vem man ska vara, ett glapp mellan å ena sidan drömmar och retorik, å andra sidan krass verklighet. Det finns ett glapp mellan huvudpersonerna, bästisarna Ella och Josefin, som först verkar obetydligt men som får nästan vansinniga följder. Där är glapp mellan dem i skolan som har status och tillåts ta för sig och dem i skuggan, men som kanske också drömmer. Det finns ett glapp mellan könen, mellan allt man förväntas vara men som inte går att få ihop.

Det finns ett glapp mellan läraren Urberg som föreläser om kvinnors rättigheter och tjejerna på första raden som försöker få honom att tappa fattningen medelst push-up:er, men också mellan Urbergs prat om att varje flicka är viktig och hur han ignorerar vad som händer den musigt blyga Anette. Det finns definitivt ett glapp mellan hur två vuxna advokatkräk ser på ett par oerfarna tonårstjejer i förhållande till en djävla massa skitsnack om fantastiska moderna unga kvinnor som vet vad de vill. Och det finns ett glapp mellan den hysteriskt roliga scenen där Odin blir utskrattad av skolkuratorn och hur oroväckande och hjärtskärande det är att man så gärna skrattar med.

Jag fortsätter att vidhålla att bra skildringar av kvinnors och tjejers sexualitet är betydligt mer sällsynta än man tror. I riktigt bra ungdomsböcker finns de ändå inte så sällan. Christina Herrström fångar både problemen och glädjen, både fascinationen inför sin egen effekt och lusten till någon annan. Hon fångar vuxenvärldens alla tillkortakommanden, men också välvilja och små glimtar av insikt. Hon fångar det stereotypa tjejgänget där var och en karaktäriseras mest genom sin plats i hackordningen; de gömda drömmarna och de skrämmande storvulna slutgiltiga lösningarna. Det är så hemskt så det nästan är sant.

Men som alla bra ungdomsböcker – och förmodligen helt enkelt böcker – och förmodligen helt enkelt berättelser, för det ska väl som sagt erkännas att jag har svårt att riktigt skilja bok och teveserie åt i det här fallet – är Glappet både oroande och roande. Och hoppfull, åtminstone en del. Till förrådet av tevefiltrerade latinska visdomsord lägger vi Sapere Aude – ha mod att göra bruk av ditt förnuft.