Alicia har börjat gymnasiet. Naturlinjen, den där man blir något. Precis som sin bästa kompis Fanny. Så en dag blir hon inlåst på skolans toalett. Länge är hon inlåst. Bankar på dörren. Börjar till och med skrika. Till och med på tyska. Efter många om och men kommer till slut Fanny.

När Alicia kommer ut från toaletten har hon fattat ett beslut. Hon ska hoppa av. Hon har inte lust att slösa mer tid på det här. Sen går hon inte mer i skolan. Syv-Sara och föräldrarna försöker övertala henne att börja igen men Alicia håller fast vid sitt beslut. Efter någon vecka har hon till och med skaffat jobb. På det enda caféet i stan där man kan jobba. Sen flyttar hon hem till sin mormor. Som är jättegammal, men jättebra.

Allt jag säger är sant är skriven ur ett jag-perspektiv. Alicia berättar, med för en tonåring uppfriskande gott självförtroende, om sitt liv, sina vänner, och hur allting förändras. Hur hon förälskar sig i Isak (vars namn matchar Alicia perfekt), en av stamkunderna på Kaffe och drömmar, Alicias nya arbetsplats. Hur mormor halkar i duschen, bryter benet, hamnar på sjukhus, blir bra, och så helt plötsligt dör. Alicia berättar om hur hon inte kan gråta (hon måste vara störd i huvudet) och hur dum hon känner sig när hon ändå kan längta efter Isak (som till på köpet är upptagen).

Jag tänker redan från början att skildringen av tonårslivet känns ganska stereotyp – särskilt de olika personerna som figurerar däri och jag fångas inte på samma sätt som jag gjorde när jag läste Lisa Bjärbos förra ungdomsbok, Det är så logiskt alla fattar utom du. Men det är ändå en intressant skildring av att hoppa av gymnasiet. Även om jag hela tiden går och tänker ”Snälla! Låt henne få fortsätta trivas utan skolan! Hon ska väl inte börja igen?”, det skulle kännas lite för moraliskt. Jag ska inte avslöja slutet, men låt mig säga att jag inte blev superbesviken…

Ja, det känns lite klyschigt. Men det blir bättre när Alicia flyttar hem till mormor. Och när mormor dör så kommer det istället in en hel rad av väldigt fina minnes-dialoger. Som den här:

”Mormor?”
”Ja, min unge?”
”Jag gillar verkligen den här fåtöljen.”
”Jag med. Ta ner fötterna.”
”Jag har inte tänkt på det förut, för du sitter alltid i den, så jag har aldrig haft chansen att prova. Men den är ju verkligen skön. Liksom mjuk överallt. Och rätt snygg också.”
”Ta ner fötterna, sa jag!”
”Jaja.”
”Nu.”
”Jaja, sluta tjata. Jag vill ju bara känna efter ordentligt nu när jag får chansen.”

Annars kan Alicias röst ibland bli lite väl påträngande. Jaget är liksom lite för nära, det blir lite ogenomtänkt, på gränsen till ointressant. Hon är så extremt vilse.

Samtidigt är både Alicia och boken i stort väldigt charmig. Det är ingen livsomvälvande läsupplevelse, men ungefär som ett cafébesök – lika mysigt som Kaffe och drömmar. Den är lite cool. Precis som en ung person som är alldeles unik på ett ganska förutsägbart men kul och snyggt sätt.