En liten mus tar hjälp av en äldre när han ska ge sig ut och leta reda på sin försvunna syster. Vi får veta att hon har gul kalufs och med lite ansträngning går det faktiskt att få syn på henne någonstans i fjärran på varje uppslag.

Ett av Sven Nordqvists kännetecken är att hans bilder ofta är befolkade av ett antal figurer som aldrig introduceras i texten, så även denna gång och i ännu större omfattning. Det är bilderna som är det helt centrala i den här boken, i extra stort format breder de ut sig över hela uppslagen. Att säga att de är detaljrika är ingen underdrift, det går att försjunka länge i varje bild och upptäcka små detaljer som att den gamle musen använder ett fiskedrag som ljuskrona i taket och en pomadaburk som blomkruka, att ett hungrigt småknytt har huggit loss en bit morot med yxa i grönsakslandet och att en liten man samlar på kapsyler som är nästan lika stora som han själv. Den gängse uppfattningen om storleksförhållanden vänds helt på ända.

Mössen ger sig av i en luftballongsliknande farkost som mest ser ut som en kaffekopp som knutits ihop med ett upp och nervänt päron. Som ballast finns ett antal små päron som kastas till marken under resans gång. Flygresan rör sig över grönskande och drömska landskap. Men det är inte enbart idyll, här finns till exempel det ulliga lilla fåret som sitter uppe i himlen och ser ut som om han spyr upp regnbågen.

Här finns säkerligen ännu fler blinkningar till konst och litteraturhistorien än jag lyckats identifiera hittills. Jag roas av den Magritteliknande herre som svävar under sitt eget lilla regnande orosmoln och de Escherinspirerade trapporna i ett av palatsen.

Texten och bilderna löper som två parallella spår, jag upplever aldrig helt att de smälter samman. Bilderna tar över, kräver tid att ta in och då är det lätt att tappa bort den röda tråden i storyn. Jag blir därför inte förvånad när det i eftertexten framgår att bilderna kom först och texten sedan. Den här myllrande bilderboksvärlden inbjuder dig som läsare att hitta på fler historier.