Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9129647908 |
Illustratör | Stina Wirsén |
Har du tänkt på att man ofta väljer en bok utifrån titel och omslag. När det gäller barnböcker är detta första intryck än viktigare. Det ska tilltala föräldern som ska köpa och läsa boken för barnet och det ska tilltala barnet som ska få höra och eventuellt läsa boken själv.
Vad säger du om titeln Rut och Knut gräver ut? Det första den sa mig var att här kommer en barnbok med arkeologisk inriktning. Två favoriter i ett. Det andra den sa, som jag inte tänkte på var: rim. Omslaget talar också. Illustrationen på omslaget är en cirkel med en bild av Rut och Knut. Knut håller en spade med en krukskärva på och Rut håller upp en kruka. (ser ut som en blandning mellan gropkeramik och trattbägare, eller kan det vara från Folkvandringstid?) Ovan på detta har Rut en hjälm på huvudet, en sådan som felaktigt kallats vikingahjälm. Jag trodde att det torde vara allmänt bekant att bilden av hornprydda hjälmar är fel. Visst har det funnits hjälmar med horn, men det var under bronsåldern och de såg inte alls ut så där. Detta stör mina arkeologögon redan innan jag öppnat boken.
När jag sen öppnar boken möts jag av klämkäcka rim: "Knut är stark så in i norden gräver stora hål i jorden" Lite för bra. Kan inte riktigt säga att jag gillar det. Jag borde ha väntat mig rim, eftersom redan titeln antydde det, men då var jag så exalterad över att det handlade om arkeologi att jag inte såg annat. Jag tycker nämligen att rim ofta gör texterna lite fåniga och att man inte får fram precis det man vill, istället får det bli ett annat ord, till förmån för rimmet. Sen vet jag ju att barn i dagisåldern brukar gilla rim, eftersom de precis lärt sig det och då kan man ju läsa två meningar och utelämna ett ord och barnet får rimma själv och det brukar uppskattas.
När Rut och Knut sedan börjar gräva hittar de det ena efter det andra: en fiskekrok, en benkam, därefter en motorsåg och ett tåg. Nu blinkar en röd lampa "fel, fel, fel". Enligt vad jag lärt mig om stratigrafi (läran om lagerföljderna) så brukar man hitta de yngsta sakerna först och längst ner de äldsta. Kanske tycker du att jag är petig och att "det är ju bara en barnbok" Men det är just det. Det är en barnbok. Och barn har rätt att få en sann verklighet serverad. Tycker inte att de ska behöva vara källkritiska redan vid tre års ålder, det ska vi vuxna kunna klara åt dem. Jag började själv att intressera mig för arkeologi redan vid sex års ålder och om jag då fått denna bok i mina händer hade jag tagit till mig det som fanns att lära, utan att veta att det var fel.
Visst, författarens syfte var troligen inte att skapa en faktabok, utan bara en bok som underhåller. Men när man ändå anstränger sig för att skriva en barnbok och avbildar t.ex. en bältesplatta, som kanske inte är det mest vanligt förekommande föremålet i den allmänna litteraturen så kunde man ju gått ett steg längre. Det hade räckt med att prata med en arkeologstuderande. Sen hade det problemet varit ur världen.
Att bara låta så negativ är inte att göra boken rättvisa. Den är väl trots allt lite söt. De två barnen är nyfikna och uttrycksfullt tecknade. Bilderna är enkla, på gränsen till slarviga, lite skissartade. Dem gillar jag. Det ger boken lite fart. De enkla bilderna innehåller, förutom Rut och Knut, en liten docka och en nallebjörn. Dessa två leksaker tycker jag mig känna igen från Sven Nordqvists illustrationer. Han är ju mästaren på små festliga figurer i kanterna av bilderna. Små figurer som lever sitt eget liv och gör saker. Helt enkelt ger en extra dimension till bilden. Detta har Stina Wirsén tagit fasta på och använder den här tekniken. Det är kul och hon lyckas bra, för hon har inte alls Sven Nordqvists plottriga stil, utan håller sig trots allt till sina rena figurer och bilder.
En söt bok, inte riktigt rätt, men än sen, någon kanske blir glad av att se Rut och Knut pussla mammutben.
Publicerad: 2001-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-21 01:01
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).