I Ja. Monarkins bästa tid är nu – ena halvan av en aktuell bok för och emot monarkin (den andra halvan recenseras här) – tar PJ Anders Linder, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och bokens för-man, sin utgångspunkt i dagens datum, kronprinsessbröllopet. Tänk så tjusigt. En intagande, enande symbol för svensk historia, tradition och framtid.
Kanske känner du dig som jag inte fullkomligt intagen, något mindre enad, eller kanske till och med enad kring helt andra saker? Men också om du är mindre bedårad av vit spets och bröllopsvalser just denna dag, så har ståhejet fört upp en hel del intressanta frågor på dagordningen. Många av dem ställs – och besvaras helt olika – i dubbelboken Ja. Monarkins bästa tid är nu/ Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu.
Ja-mannen Linder menar, som framgår av titeln, att monarkin aldrig varit bättre. Under det senaste århundradet har den vuxit sig samman med parlamentarismen och idag är vi en demokrati med en populär och duktig folkhemskung. Vi lever i den bästa av världar.
Linder beskriver sitt eget förhållningssätt som pragmatiskt; han vill inte skriva in sig själv i någon -ism, men tycker att den konstitutionella monarkin i vårt fall och med vår bakgrund är det som fungerar bäst och det vi bör hålla oss till. Varför laga något som inte är trasigt? Man vet vad man har, men inte vad man får.
Republikanismen däremot liknar han återkommande vid 1960-talets radikala ombyggnationer av stadskärnorna. Vackra gamla hus fick ge plats för betongmonster med Domus-, Epa- och Åhlénsvaruhus. Sådan är republikanismen.
De aktiva republikanerna drivs uppenbarligen inte av idén om något bättre. De är inte för, de är emot. Därmed blir det ännu mindre märkligt att det inte möter något folkligt gensvar. Det finns ingen vanskötsel, inget skräckvälde och inga astronomiska kostnader att göra uppror emot, bara en omtyckt monarki och en plikttrogen kungafamilj. Det väcker föga kampvilja. Att revoltera för revolterandets egen skull är inte så många vuxna människor pigga på att hålla på med.
Formuleringarna är slagfärdiga och känsloladdade. I sina bästa stunder stampar också Linder onekligen på en republikansk öm tå: om man nu är emot monarkin därför att den är odemokratisk, måste man då inte ändå böja sig för den ifall en folklig majoritet faktiskt vill ha kungahuset kvar? Visserligen ekar det en smula av Göran Hägglunds kulturelit och ”verklighetens folk” när Linder raljerar över ”det kulturradikala Åsiktssverige”, men ändå.
Borde man tycka som så många andra på landets ledar- och kultursidor och avfärda monarkin som ”förlegad” och ”odemokratisk”, eller har den goda skäl för sig även på 2000-talet? Är allmänheten något betydelsefullt på spåren när man avvisar idéerna om republik, eller är svenska folket så förfört av fest, flärd och Svensk Damtidning att människor inte kan tänka klart?
På denna retoriska fråga svarar Linder naturligtvis ett rungande ”nej”. Några sidor senare skjuter han dock sig själv en smula i foten och har mycket lite till övers för någon alternativ vald president. ”Republiken skulle inte med nödvändighet ge oss en högutbildad och kompetent person som president”, konstaterar han torrt; ”valbarhet och kompetens är olika saker”. Inget vidare starkt argument för den där demokratin, kan man tycka.
Om man jämför med bokens andra halva, Per Svenssons Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, så går vissa argument igen. Ja, fast tvärtom, då. Medan Svensson till exempel menar att kungafamiljens starkt normerande funktion är ett problem, ser Linder dem just som utmärkta förebilder. En sådan trevlig, plikttrogen kärnfamilj! Annars finns ingen direkt polarisering skribenterna emellan, och det hade varit mycket roligt att faktiskt se dem debattera, bemöta och ifrågasätta varandra.
Ett grundläggande problem hos Linder är annars just att han är så ovillig att ta sina meningsmotståndare på allvar. De 30-50 procent (det har förekommit de mest skilda siffror de senaste månaderna och jag skulle bra gärna vilja veta hur frågan egentligen formuleras) som faktiskt inte vill ha kvar kungahuset reduceras konstant till kulturelit, ”den lilla griniga grupp i medier och politik, som gärna skär tänder över monarkin”. Kanske det beror på dålig självinsikt, men jag känner mig helt enkelt inte träffad.
Publicerad: 2010-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:42
En kommentar
Hej Ella,
En färsk SIFO-undersökning från 22 juni 2010 ställer en fråga som knappast kan missförstås: ”Vill du behålla eller avskaffa monarkin?”. Svare blev:
- behålla monarkin: 74%
- avskaffa monarkin: 16%
Se studien i sin helhet på:
http://www.tns-sifo.se/media/285199/1520233.pdf
#
Kommentera eller pinga (trackback).