Vad är det som får religiöst troende att sluta sina egna liv en masse, eller begå grymma terrorattentat mot andra? Vad är det som styr grupper som kristna Guds Armé, muslimska al-Qaida eller buddhistiska Aum Shinrikyo? Titeln på den här boken talar sitt tydliga språk; Kimballs mål är att försöka förklara den ”ondska” som ligger bakom dessa gruppers agerande.

Titeln till trots för författaren faktiskt inte någon diskussion om vad han menar med begreppet ”ondska”. Det verkar liksom tas för givet att vi alla vet vad det är, medan Kimball själv använder begreppet i de mest skilda sammanhang. I ena stunden verkar det i princip synonymt med lidande och orättvisor i allmänhet – i nästa stund exemplifieras det med just terrorattentat.

I praktiken argumenterar boken för att det finns fem olika inslag i religionsutövning som spelar in för att religionen ska bli ”ond”. Det handlar om att ha ett anspråk på en absolut sanning, blind lydnad för auktoriteter, tron på ett kommande paradis (som ska upprättas med hjälp av människorna) samt att ändamålen helgar medlen – till och med heligt krig.

Boken är tyvärr inte särskilt välstrukturerad utan breder ofta ut sig på områden som ligger utanför fokus. Jag har också svårt att föreställa mig vem boken egentligen riktar sig till. För en sekulär eller icke-fundamentalistiskt religiös läsare tycker jag inte att den har särskilt många insikter att bidra med. Och samtidigt är boken inte heller skriven för att läsas av någon som har en mer fundamentalistisk inställning. Tvärtom – den är skriven om, och inte för dem. Delar man inte Kimballs antaganden om vad som är ont och gott har argumentationen nämligen föga att bidra med.

Men det allvarligaste problemet med boken har så lite att säga. Analysen känns nämligen väldigt ytlig. Att de här pusselbitarna kan utmynna i vad man kan kalla ”ondska” kan många nog hålla med om. Men är det bara de som kan göra det? Argumentationen exemplifieras nästan enbart med olika mycket fundamentalistiska/extremistiska sekter från flera av världens religioner (här bör det dock noteras att Kimball åtminstone inte pekar ut någon enskild religion som värre än andra, utan exempel hämtas från alla de stora religionerna – islam, kristendom, judendom, hinduism och buddhism).

Men finns det inte andra inslag i religionsutövning som kan leda till vad man kan kalla ”ondska”? Ett exempel är religiösa predikningar om att följa auktoriteter och vara en laglydig medborgare – uppmaningar som i olika situationer kan konservera orättvisor och lidande. Författaren är, utöver religionsvetare, själv prästvigd baptist. Kanske spelar det in för hur ytlig kritiken av religioner som sådana blir? Det är avsevärt mycket lättare att peka finger åt extremister och fundamentalister än att se ”ondskan” i den egna tron. Boken kan därmed snarast bekräfta hur ”god” man som läsare är, vilket ju kan vara bekvämt.

De fem pusselbitarna sägs vara grunden till religiöst motiverad ondska, vilket bevisas av att det är med dem som Kimball exemplifierar och beskriver vad ondska är. Med andra ord ett fullödat cirkelresonemang. I sin helhet blir det en säkerligen välmenande, men tämligen intetsägande, argumentation för religiös tolerans och mångfald.