Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

När Johan Egerkrans för ett antal år sedan tecknade och skrev Nordiska väsen kändes den som en del i ett uppsving för vår inhemska folktro men också som något nytt. Ett lättillgängligt uppslagsverk över nordisk folktro men samtidigt med hög ambitionsnivå. Bilderna var vackra och välarbetade, detaljerade och suggestiva på ett sätt som varit borta […][...]

Ilon Wiklands illustrationer är intimt förknippade med många av Astrid Lindgrens berättelser. Det är inte ett samband man utmanar i första taget. Samtidigt behöver kanske berättelser nya kostymer för att tala till nya generationer av läsare. När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev […][...]

Det är över trettio år sedan. Jag var nyss färdig sjuksköterska och just då var det ont om jobb men jag fick en halvtid på en långvårdsavdelning. En förmiddag gick jag in på en sal för fyra, strax innanför dörren var ett förrum in till själva salen. Bakom ett draperi i förrummet hördes skrik på […][...]

Fjorton svenska upplagor har utkommit sedan 1973. Bröderna Lejonhjärta är en fantasyklassiker som blivit översatt till närmare femtio språk. Det är en saga i svart och vitt – det finns inga gråskalor i människornas strid mot diktatorn Tengil. Astrid Lindgren fick visst kritik för det där svart-vita när boken först gavs ut. Och människan rör […][...]

Wink, Poppy, Midnight handlar om tre ungdomar med samma namn. Det är en uppochnervänd saga om ett annat slags triangeldrama, om magi och verklighet, och om ondskan existens eller ickeexistens. Midnight har varit kär i Poppy sedan länge. När han flyttar in mittemot Wink har han till slut fått nog. Han är trött på Poppys […][...]

I denna nyutgåva av Katarina Taikons självbiografiska barn- och ungdomsbok Katitzi Z-1234 har den romska flickan Katitzi hunnit bli 12 år. Tillsammans med mina söner, sju och nio år gamla, börjar jag att högläsa boken. Katitzi lever tillsammans med sina syskon, sin pappa, sin styvmor och den stora brokiga släkten i ett läger vid Tantolunden […][...]

Michelle Martin var fru till den belgiske pedofilen och seriemördaren Marc Dutroux och dömd för att ha varit delaktig i hans brott. Dutroux greps 1996 och dömdes för kidnappning, våldtäkt och mord på flera unga flickor. Två flickor överlevde i Dutrouxs källare. Fyra andra dog, blev mördade eller svalt ihjäl. Kristien Hemmerechts roman är ett […][...]

Vi vill att det här ska vara klart: Du är inte en av oss. Du är en av oss. Du är inte en av oss. Du är inte en av oss. Du är en av oss. Du är inte en av oss. Du är en av oss. Du är en av oss. Och man vet […][...]

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet! Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om […][...]