Fjorton svenska upplagor har utkommit sedan 1973. Bröderna Lejonhjärta är en fantasyklassiker som blivit översatt till närmare femtio språk.
Det är en saga i svart och vitt – det finns inga gråskalor i människornas strid mot diktatorn Tengil. Astrid Lindgren fick visst kritik för det där svart-vita när boken först gavs ut. Och människan rör sig naturligtvis oftast i en mer komplicerad tillvaro där nästan ingenting är enbart ont eller enbart gott. Men frågan är om vi inte fortfarande har nytta av berättelser om det urgamla motsatsförhållandet.

Sagan myllrar av arketypiska gestalter. Här finns hjälten Jonatan, den goda häxan Sofia, det sanningsseende barnet Skorpan, folkets ledare Orvar, förrädaren Jussi, fadern Mattias, draken Katla samt ondskan personifierad i Tengil.

Astrid Lindgren vet att göra något eget av sagornas ödesmättade, upprepande språk.
Ingen kan förhålla sig neutral i Nangijalas två dalar när Tengils invasion kommer. Alla dras med i malströmmen som slutar med Stridens dag och Jonatans försök att fjättra Katla. Egentligen är det en berättelse som rymmer mycket av det svartaste från sin samtid – slutskedet på det Kalla kriget. Järnridån. Människornas försök att befria sig ur diktaturernas bojor. Ångesten över kärnvapnen.

Själv har jag alltid gripits av förrädaren Jussis öde, över skammen och det futtiga i att förråda sin vänner. Skorpan bevittnar i smyg när Jussi – Guldtuppen kallad – låter soldaterna bränna in Tengils ägarmärke på kroppen. Det fanns något nästan sexuellt skamligt över det. Även förnedringen av Orvar i buren i Katlagrottan har satt sina spår. Att Tengil ändå inte lyckades knäcka Orvar, det var stort!

Bröderna Lejonhjärta må vara en svart saga, men den har även utrymme för tidlösa skildringar av syskonkärlek, hjältedåd och principfast ickevåld.

Det här är en tudelad recension. Förutom Astrid Lindgrens text innehåller volymen Jesper Walderstens illustrationer. Mystiska och dramatiska illustrationer i svartvitt.
I de första tolv upplagorna av Bröderna Lejonhjärta stod Ilon Wikland för bilderna. Hennes teckningar hade en sammanhållen stil och gestaltningen av den vildögda Katla är ikonisk. Men det är välkommet att en text av den här kalibern, de uråldriga sagornas saga, får en ny skrud. Jesper Waldersten, en tecknare jag verkligen uppskattar, har valt det djärva greppet att blanda stilar. En del av dem är rent nonfigurativa, andra fullt ut realistiska. Många bilder vistas i en mellanvärld.
Somliga gestalter är bisarrt deformerade på ett sätt som är ett signum i illustratörens tidigare arbete. Till exempel är den pekande och dömande Tengil i siluett en mycket stark bild. Jesper Walderstens skissande streck är både trevande och definitiva på samma gång. Gestaltningen av Katla är också lyckad. Boken igenom förblir hon i bilderna ett mysterium. Men Waldersten drar sig inte för att varva in realistiska körsbärsblad eller vita duvor. Stilblandningarna utmanar men ger också ett påtagligt spretigt intryck. Bilderna är möjligen lite för glest placerade i boken för att det ska hålla ihop riktigt.
Astrid Lindgrens saga berör än och får av mig betyg 10. Jesper Walderstens djärva försök når inte hela vägen fram och får betyg 6. Sammanlagt alltså 8!