Den grekiska prinsessan Filomena blir våldtagen av sin svåger Tereus. Han skär ut hennes tunga för att hon inte ska kunna vittna om brottet. Men Filomena väver med tiden en bild. Ovidius har i sitt verk Metamorfoser odödliggjort myten om Filomena. Det slutar naturligtvis i tragedi, men det är inte våldtäkten utan vittnesmålet i form av väven, som Ovidius betonar.

Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.