En sommarkväll 1971 intar 700 fjollor Kungsholmen när Club Etoile inviger sina nya lokaler på Scheelegatan. För en kväll äger denna trakasserade och marginaliserade grupp världen.

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?