Hanna Nolins debutromans poetiska titel Ät ur min hand fick mig att tro att det var en finstämd och nyansrik berättelse med kriminaltema jag hade framför mig. Det var det inte, utan snarare en deckare där händelserna mejslades fram med yxa.

Camille Albeck-Schmidt är kriminalinspektör i ett stekhett Stockholm. Familjen, den hyperpräktige mannen Lukas som hon verkar vara rätt trött på och de två tonårsbarnen, har blivit kvar på landet ytterligare en vecka. Camille passar på att träffa gänget från högstadiet, kämpar med den stekande hettan inne i stan och försöker samtidigt lösa mordet på en ung, vacker kvinna som dessutom var en lovande boxare.

Om du inte har något problem med logiska luckor, stela dialoger och en rätt skruvad upplösning, så bjuder Hanna Nolin på en spännande deckare med bra driv. Personligen stör jag mig på när någon klagar på att de inte hunnit äta lunch när vi ett par sidor tidigare fick veta att mötet började klockan tio. Ingen jag känner skulle säga: ”En pojkvän hon hade var något possessiv, kanske var det honom hon flydde från.” Och jag tycker att det låter konstigt att prata om ett mord som inte är planerat, då offret är placerat på en bädd av rosenblad eftersom jag aldrig har hört talas om folk som spontant springer omkring med drivor av rosenblad i fickorna, men det kanske säger mer om mig än om folk i allmänhet?

Men det ÄR spännande, det får man ge Hanna Norlin! Efter det första hundra sidorna bryr jag mig inte längre, utan vill veta hur det går och vem som har mördat vem! Jag undrar ju lite om de utslängda ledtrådarna var avsiktliga, för att förvirra, eller om hon glömde bort dem i den rasande jakten? Sjuksköterskan Lena på äldreboendet Norrviken, till exempel, var hon bara utarbetad och trött, eller hade hon verkligen mixtrat med Britta Anderssons journal? Och kollegan Hamrell, som inte riktigt infann sig där han skulle vid de tider han förväntades, vad sysslade han med egentligen? Men, men – det kanske vi får svar på i nästa deckare med Camille Albeck-Schmidt, för på baksidan står att det är den första delen i en serie om kriminalinspektör Camille Albeck-Schmidt.

Jag skulle då önska mig ett lite mer mänskligt ansikte på kriminalinspektören. Om jag hade haft ”besök” hemma i min lägenhet, efter att ha fått märkliga mejl och telefonsamtal, hade jag INTE gått och lagt mig och somnat, oavsett hur trött jag hade varit. Om jag hade fått en säck över huvudet i tvättstugan och någon samtidigt hade rispat mig på halsen med en kniv så att det började blöda, hade jag definitivt inte nöjt mig med att dölja såret och fortsätta mördarjakten.

När familjen kommer hem i slutet av romanen, blir Camille åtminstone glad. I nästa bok får vi säkert veta om hon och Lukas ska fortsätta tillsammans eller om hon kommer att bli ytterligare en i raden av romanpoliser som hellre är gifta med jobbet än med någon av kött och blod.