En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen.
Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens om medicinsk humaniora hon är med och anordnar landar Ur mammas mörker i min brevlåda. Skriven av Åsa Slotte som sysslar med – just det – medicinsk humaniora. Jag hade faktiskt missat att den benämningen och disciplinen existerade men mycket av den facklitteratur jag får lust att läsa faller inom den..
Ur mammas mörker är fyra längre essäer med den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa, främst ur ett vård- och omvårdnadsperspektiv som även inkluderar närstående. Grunden är den personliga erfarenheten av att växa upp med en mor med allvarliga depressioner och sakna stöd och hjälp för familjen som helhet.
Alltså kretsar en väsentlig del av texterna kring mor-dotter-konstellationen, idéer kring den, drömmar om den och sorgen och besvikelsen över vad som blev. Men som motvikt skildras också upplevelsen av att när mörkret plötsligt intog författaren kunde det mötas och hanteras av just modern, som inte väjde, eftersom allt var så välbekant.
Växlingen mellan det personliga och det mer analyserande synsättet blir ibland lite luddig, också eftersom författarens forskning handlar om andras subjektiva upplevelser. Ibland tecknas stora bågar över medicin- och diagnoshistoria från antiken och framåt med gott om referenser, ibland är det ett närgånget sökande i den egna familjehistorien och ibland möts perspektiven, ibland inte. Poängen är kanske inte de definitiva svaren utan just reflektionerna kring synsätt och hur de förändrats genom åren.
Vad är egentligen sjukdom? När blir en allmänmänsklig känsla eller reaktion föremål för en diagnos? Vad är vård och vad är omvårdnad? Kan sjukdom samtidigt som den är ett medicinskt mätbart tillstånd vara ett val, en protest, ett samhällskritiskt förhållningssätt?
En av de längsta essäerna handlar om anorektiker och den är intressant men samtidigt har jag svårt att få ihop den. Diagnosen som sådan kom till på 1800-talet men långt tidigare har det nedtecknats berättelser om kvinnor (och män) som ägnat sig åt självsvält. Motiven har främst varit religiösa men även andra har funnits. Att tolka historien utifrån nutida diagnosbegrepp är vanskligt och det tycks författaren hålla med om, men nästan tvärsäkert hävdar hon också att en av de mer berömda självsvälterskorna inte var att betrakta som en anorektiker – möjligen drabbad av religiöst vansinne.
Där känns det inte som om hon lever – skriver – riktigt som hon lär men i grunden uppskattar jag författarens tankar och reflektioner, som även om de kanske inte är så nydanande ändå är viktiga.
Publicerad: 2023-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2023-03-25 16:48
Inga kommentarer ännu
Kommentera