minuterna
innan jag fanns
vem levde i mig då
vem tog mina händer
och bar ut mig
var jag en hare
hade jag en hares
själ
darrande
intill hjärtat

Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på det rädda djuret, för det är så jag tolkar darrningarna – som rädsla. Gidlöf har tidigare skrivit om ämnen som moderskap och havande i den prosalyriska Flickan. Här återkommer dessa teman delvis, men i en mer renodlad poetisk form. Det är en form och ett bildspråk som först kan verka enformigt, men som efter hand visar på en förmåga att ladda ett tema och ett språk – och hålla ihop det.

Bilden av haren etableras redan i titeln. Genom att använda lägesord som intill och inuti skapar Gidlöf en, om än avskalad, teckning av dels en konkret gestalt, dels av något mer svårfångat. Jag läser det som ett slags tillstånd, en vilja att vara både på insidan av och utanför ett skede. Kanske rör det sig om en graviditet, ett moderskap eller ett mänskligt vuxenskap – vad nu det kan vara. Ett varande som när du väl uppgått i det, inte kan ta dig ur. Just därför finns också, tänker jag mig, en längtan tillbaka eller ut, till det som var innan eller det som kunde vara – en vilja att betrakta sitt tillstånd utifrån, eller att inte se sig om alls.

lilla harpalt
ditt fläsk mot min mun
din ryggrad glider
under min hand
jag vill blomma ut
lämna höghusen
springa mig dödstrött genom skogen
aldrig vända på huvudet
för att se vad jag har lämnat bakom mig

I denna läsning kommer jag att tänka på Ingela Strandberg och hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel. De båda böckerna har längtan gemensamt. Det är längtan efter något mer aningslöst, oförställt, något vildare, närmare sitt barnjag eller närmare det djuriska. Strandberg skriver: “Människan är ett fängelse/ Jag vill bli fri från henne/ Jag vill bli mera djur”. I Gidlöfs dikt däremot tycks jaget vara både hare och människa. Här står det “jag kan aldrig återvända/ ingenting finns i människan/ som är värt att kämpa för/haren är rotad i mig”. Jaget har öron och “illaluktande päls” och frågar sig “har jag någonsin varit en människa”.

Samtidigt tycks det i Lisa Gidlöfs poesi finnas en längtan efter det där mänskliga. Dikten är ambivalent. Haren får representera både det vilda och det trygga, både barnen och moderskapet i det förflutna och det som har blivit. Jag läser också in en önskan om jagets upplösning, att utplånas, bli något annat än mor. Något ursprungligt. Det är på många sätt en uppgörelse med idén om moderskapet som det mest efterlängtade och naturliga i en kvinnas liv. Det är en alltigenom modig diktsamling som är svår att tröttna på. Hit återvänder jag gärna, inte minst för stycken som detta, där jag drabbas av omedelbar och oförklarlig igenkänning:

jag drömmer om tiden
före haren
hur allt glänste och skimrade
grönskan och träden
den långa tunnlarna
av sorg
livet stod stilla
inuti mig
jag längtade ut mot vidderna
ut till harens slitstarka päls
en bro över till något annat
köttets fäste i mitt väsen
en närvaro så stark
att den kunde krossa mig