I Ingemar Modigs uppvaknande är det den oväntade vänskapen mellan den äldre, ensamme Ingemar med tvångssyndrom och den unga, fotbollsintresserade Dalia från Syrien som står i centrum.

Trots att det är många allvarliga ämnen som behandlas så har romanen en lättsam och humoristisk ton:

Att Ingemar Modig hamnade här, i en dragig tvåa på bottenplan, var i fösta hand en fråga av ekonomisk art. Hans sjukpension tillät inga extravaganser och när han väl bestämde sig för att fly från Storköping och de plågsamma minnena där fanns det inte så många orter och lägenheter att välja mellan som matchade hans magra budget och önskemål om avskildhet. I Plågan var grannarna få till antalet och den halvskumme hyrsevärden med det falska leendet visade sig ytterst sällan. Ingen vaktmästare snokade omkring och det förekom inte något tjafs om installering av bredband eller andra onödiga nymodigheter.

Boken börjar ganska långsamt, det tar till exempel ett bra tag innan Dalia kommer in i bilden. Överhuvudtaget förankras det mesta både tre och fyra gånger utöver vad som behövs, vilket gör att handlingen rör sig långsamt framåt.

Tvångssyndrom, ätstörningar, alkoholism, ensamhet, våld i nära relationer (och mindre nära) och rasism är bara några av de allvarliga ämnen som boken tar upp. Bara det faktum att de här ämnena ingår i en roman är ett plus, eftersom det är svåra och viktiga ämnen som alltför ofta skjuts undan.

Samtidigt blir det väl många trådar som tas upp, särskilt som de till övervägande del beskrivs ganska stereotypt och ytligt. Till exempel är det tveksamt om Clarissas relation till Tobbe tillför så mycket till berättelsen, särskilt som vändpunkten bygger på en våldshandling som den förlösande vändpunkten som gör att – voilà, helt plötsligt – både mor och son kommer till någon slags automatisk insikt om hur och varför de ska och kan ändra sina liv.

Det finns ytterligare saker i boken som inte känns helt realistiska och framför allt så förblir de ofta ganska stereotypa karaktärerna just bara karaktärer, eftersom de saknar den komplexitet som skulle göra att de känns som riktiga människor. Trots det är ändå vänskapen mellan Ingemar och Dalia (med tre stavelser) fint gestaltad.

Det här är knappast någon bok man läser för de språkliga kvaliteterna, men den passar om du vill du ha en lättläst feelgood som tar sig an aktuella samhällsfrågor.