Utgiven | 2017 |
---|---|
ISBN | 9789188123961 |
Sidor | 123 |
Översättare | Pär Svensson |
Ngugi Wa Thiong’o uppmanar alla afrikanskfödda författare att skriva på sitt modersmål. Varför använda kolonisatörernas språk? Att använda härskarnas språk är bara att upprepa strukturer som vidmakthåller sakernas tillstånd. Och det står väl alla klart: forna kolonialmakter har på inget sätt bidragit till förbättrade levnadsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. 400 år av gratis arbetskraft talar sitt eget språk.
De strukturer som hänger kvar än idag efter epoken med slavhandel och plantageägare syns tydligt i hur nutidens stora globala företag exploaterar naturresurser på den afrikanska kontinenten. Se bara på ägandet och vinsterna och hur dessa försvunnit från ursprungsländerna. Och jo, ta fram listan över länder som är skyldiga pengar enligt Världsbankens sätt att inordna den globala ekonomin. Är det inte konstigt att många av dessa är skyldiga pengar till forna kolonialmakter och att flera av G8-länderna utgörs av länder som en gång tog ett ekonomiskt språng på grund av slavhandeln? Makten handlar inte bara om ekonomiska muskler i sig, den medför också rätten att utnämna sig till den ”kloke” som definierar synen på sund ekonomi.
Essäsamlingen Se Afrika har många andra poänger. Afrika är den enda världsdelen som har avvecklat sitt kärnvapenprogram. I FN:s säkerhetsråd finns inte ett enda afrikanskt land representerat.
Thiong’o menar att bristerna i dagens demokratiform beror på att den en gång förutsatte frihet på kolonialmaktens hemmaplan men slaveri i utlandet. Fortfarande bedriver världens länder inrikes- och utrikespolitik på ett sätt som befäster gamla strukturer. I vissa fall är den representativa demokratin ett hinder som
[---] förvandlar medborgarna till passiva betraktare medan deras företrädare i parlamentet utövar makt på deras vägnar. Verklig demokrati förutsätter att makthavarna dagligen svarar för sina beslut, inte att de räknar pengar i fyra år för att kunna köpa röster.
Idéerna som essäerna lyfter fram handlar om jämlikhet i dess mest odiskutabla mening. I många aspekter kan läsaren kallt konstatera: Sann jämlikhet mellan länder och inom länder lyser med sin frånvaro idag. Det är lätt att ta till sig författarens klarsynta beskrivning av kapitalismen. Det går inte att sopa under mattan att dagens rika västerlänningar tjänar på ojämlikhet. En välnärd medelklass konsumerar varor och tjänster så att klyftorna mellan fattig och rik vidgas ännu mer.
En nystart behövs, även om seglatsen sannolikt blir stormig – för att sammanfatta Thiong’o och tankegångarna i essäerna.
Thiong’o vill i sina essäer stärka självförtroendet hos sina egna systrar och bröder i de afrikanska länderna. De behöver inte upprepa destruktiva handlingar som skett på europeisk och amerikansk mark tidigare i historien. Nu är nu. Och han vill uppmuntra även andra att se saker som de är: För att minska den ekonomiska klyftan mellan rika och fattiga länder måste människan sluta tro att marknaden är den enda guden. Den har nämligen inte lyckats minska den ökande fattigdomsklyftan – inte i något land eller i någon världsdel. Allas gemensamma insats borde fokusera på jämlikhet för alla om man menar något med orden att man bryr sig.
Mina funderingar efter att ha läst klart essäsamlingen går vidare till min egen del av världen, där jag snabbt finner två konkreta exempel på global ojämlikhet. Det första är skogarnas bär som plockas av tillfälligt inresta bärplockare. Det andra är arbetskraftsinvandrare som fyller luckorna i vård- och omsorgssektorn. Våra länders välfärd byggs än idag upp av att det finns arbetskraft som lämnar sitt eget land. I deras hemländer går det mycket, mycket långsamt i arbetet med att bygga upp en stark välfärd för alla landets medborgare. Vad tror jag att det beror på? Jo. Att det kostar för västvärldens medelklass, och den är inte redo att betala en sådan nota.
Publicerad: 2021-09-04 00:00 / Uppdaterad: 2021-09-03 22:23
Inga kommentarer ännu
Kommentera