Första kapitlet är vedervärdigt. Det tränger sig på och gör ont att läsa. Ozzie, 14 år, utsätts för övergrepp av den ende grannen som fortfarande pratar med honom och det är vidrigt att läsa. Det är tufft för Ozzie att växa upp i Vresta, där alla vet allt om alla, och det alla ”vet” om hans mamma och hans morfar, gör hans liv till ett helvete. Han vill försvinna så långt bort som möjligt, helst till Mount Everest! Han vill bort från byskvallret, från mormor som bara tjatar, från det unkna loftet där han har sitt krypin, men han sitter fast och vet inte hur han någonsin ska komma iväg.

Hanna är ett år äldre, bor i Göteborg och verkar ha allt det där som Ozzie inte har. Hon har en mamma som bryr sig, bor i en fin lägenhet i Vasastan och hennes bästis Moa har lovat att alltid, alltid älska henne. Men när sommarlovet kommer, känns inget bra. Bryr sig mamma verkligen om Hanna, nu när hon bara verkar ha tid för att planera sitt och Jacobs bröllop? Och vilken plats får Hanna när hennes lillasyster föds? När Moa dessutom blir kär i Liam, känner sig Hanna ensam och vilsen. Kanske är det hennes egen pappa som fattas? Hanna bestämmer sig för att åka till Vresta för att äntligen lära känna honom!

Det är alltså i Vresta som Ozzie och Hanna träffas. Det är bara på sommarlovet, när inget är som det brukar, som en sådan osannolik vänskap kan växa fram. Hanna tror sig veta vad som är rätt och fel, men Ozzie har redan lärt sig den hårda vägen att ”rätt” inte betyder ett skit.

”Världen är inte så svartvit som man tror när man är i din ålder”, säger han. ”Moral är fan en gråskala, det finns ingen skarp linje mellan rätt och fel. Jag har gjort riktigt jävliga saker och jag har gjort bra saker, men det man lär sig med åren är att de val man tror kommer att vara avgörande sällan är det. Istället är det den där lilla skitsaken som man knappt la märke till som visar sig betyda allt.”

Victoria Everbrand skriver på samma gång skirt och vackert som fult och outhärdligt. Det är omöjligt att inte bli berörd av de båda ungdomarnas utsatthet och deras försök att hjälpa varandra. Hanna hjälper Ozzie att sätta ord på det han varit med om och han hjälper henne att urskilja vilka de fighterna är som måste tas.

Men kärlek är inte alltid att hålla käften. Sitta tyst och vänta, hålla sig borta. Ibland kanske kärlek är att vara en jävla pitbull. Ställa fråga efter fråga tills sanningen kommer fram. Aldrig backa. Och kärlek är fan inte att gömma sig här och hoppas på glömska, det borde hon ha lärt sig. Det finns en fight hon måste ta. Nu.

Det här är en roman om kärlek och vänskap, om att bli sviken men inte tappa tron. Den är fin. Läs den.