Om det regnar i Ahvaz är romanen jag önskar jag läst när jag var 17 år och så kär att jag stannade i en relation där den andra redan lämnat. Kanske hade huvudpersonen Avas självsäkra, övertygande personlighet skänkt mig tröst i mitt eget agerande då. Kanske hade Avas avsaknad av förödmjukelse inspirerat mig till att agera annorlunda. För fastän Ava gör det hon själv beskriver som det mest oförlåtliga, ljuger för sin bästa vän, så når jag aldrig in i det allra fulaste. Jag når aldrig skammen. Kanske för att Ava aldrig tillåter det.

Jag är Ava Hashemi, totalt elektrisk och alltid ovillig att lägga mig platt. Jag är… en fucking panter, en palang sprungen ur Ahvaz torra jord.

Nioosha Shams debutroman är välskriven, rapp och med en omsorgsfullt uppbyggd historia om vänskap och den första stora kärleken. Ava och hennes bästa vänner, Hugo och Mira, genomlever gymnasiet med hjälp av misosoppa, pundarkullen, aktivism och en osviklig sammanhållning. Vi rör oss i Stockholm, från Folkets kebab på Hornsgatan till små ateljéer på Konstfack fyllda av personer i B.A.C.K-kläder och 50-kronors-vin i plastglas. Feministiska citat blandas med mycket självdistans och en ironisk, fyndig humor som jag tycker mycket om.

Och så är vi i lägenheten i Örnsberg. Hos en mamma som oroar sig för att grannarna nedanför ska klaga när Ava går för hårt över golvet. Hos en lillebror som aldrig går hårt utan istället smyger och stänger in sig på sitt rum. Hos en pappa som dyrkar regnet och förbannar paraplyer efter sin uppväxt i Ahvaz. Och här hade jag gärna sett att Shams stannade längre. I de ömma men osentimentala beskrivningarna av familjerelationerna finns något som jag önskar att hon utforskat ytterligare. Samtidigt förstår jag att det inte fanns utrymme nog i romanen för att låta familjen ta mer plats. För framförallt är vi hos Nadja. Vi är i Nadja, runt Nadja, vi är i oron och i dagdrömmarna om Nadja. För Ava Hashemi som aldrig blir kär blir det ändå.

Men vi är som sagt aldrig i skammen. Och det som kanske skulle gett mitt 17-åriga jag styrka är samma sak som mitt 38-åriga jag saknar. Jag saknar förödmjukelsen. Jag saknar fulheten, smutsen, paniken. Jag kan inte låta bli att känna att vi får ta del av en genomtänkt presentation av Ava. Vi får bara komma så nära som hon tillåter oss att komma. Det finns en kontroll över narrativet som förvisso driver historien framgångsrikt men som också gör att jag saknar något. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som blivit om Shams släppt alla begränsningar. Vilken röst, vilket språk vi fått ta del av då.