En irländsk familj splittras när familjefadern, poeten Phil McDaragh, bestämt sig för att flytta till USA. Kvar finns de lämnade kvinnorna. Hans fru Terry är konvalescent efter en bröstcanceroperation och de två döttrarna Imelda och Carmel är ännu minderåriga.

Tidsspannet i Gärdsmygen omfattar tiden för uppbrottet, och de kommande årtiondena. Att det är dotterdottern Nell som får inleda ger romanen en rivstart. Nell, som är Carmels dotter (Phils dotterdotter), lever likt många i nutiden med internets verkligheter och flyktmöjligheter. Scener med manipulation i relationen hon befinner sig i är stundtals otäcka men fängslar mig som läsare. Jag vill absolut veta om situationen ska eskalera eller utmynna i frigörelse.

Nells historia berättas i jagform, till skillnad mot de andra romanpersonerna som skildras i tredje person. Det är lätt att se poängen med att kvinnan ur den yngsta generationen får återspegla samtidens jagfokus som dominerar i bloggar och sociala medier.

I romanen tar den förlupne fadern form främst genom den friktionsfyllda dynamiken hos kvinnorna som blivit kvar på Irland. I själva verket är det ett snyggt författargrepp att levandegöra tidsandan på 1960/-70-talet, det vill säga återge hur ”manliga genier” dyrkades medan kvinnliga motsvarigheter ofta förringades. Först uppfattade jag hans figur, en riktigt larvig och självupptagen person, som en klyschigt återgiven mansgris. Men porträttet förändras med hjälp av inflikade fiktiva dikter (lekfullt intalas vi att de är skrivna av poeten själv). Genom dessa visar Enright det allvar och den självförståelse som varje skapande människa fylls av. Förmodligen hade hon också roligt när hon som författare blev en annan författare i sin egen roman.

Det finns mycket att fascineras av hos huvudpersonerna och hur de misslyckas i sina försök att kommunicera tankar, önskningar och känslor. De släpper ifrån sig utrop, viskningar, eller skriver ofullständiga SMS. Samtidigt visar de omsorgsfull omtanke och sårbarhet. Ingenstans väcks min lust att spåra personliga erfarenheter ur Enrights liv och jag tänker att hennes samlade iakttagelser helt enkelt illustrerar en sannare verklighet än verkligheten själv.

Familjerelationers komplexitet har varit tema i Enrights tidigare romaner. Men hennes romaner har olikheter, och förklaringen är att personerna som befolkar dem är så olika. I Gärdsmygen belyser Enright också hur attityder och världsbilder gradvis förändras när decennierna avlöser varandra.

Det är en fröjd att förströ sig med läsning. I det här fallet är det en bonus att följa hur en skicklig författare gjort medvetna val av ord, meningsbyggnader och stilar som resulterat i en riktigt bra berättad historia att vilja återvända till.