David har förlorat minnet och vet inte vem han är. En annons i tidningen uppmanar familj och vänner att skriva brev till honom för att hjälpa honom att börja minnas igen. Barndomsvännerna Jon och Silje, och styvpappan Arvid hörsammar uppmaningen och börjar skriva. Genom att hjälpa David får de också en chans att berätta om sina egna liv, både nu och då.

Berättelsen växlar mellan brevskrivarnas nutid och breven till David. Tillsammans tecknar de en brokig bild över personen David, hans uppväxt, familjeförhållande och relationer. För är det verkligen samma person de beskriver? Genom de olika breven får vi närma oss både David, Jon, Silje och Arvid från olika håll. Huvudpersonen David är dock helt tyst. Han bara finns där, i mitten och i periferin.

Det är buttra, alternativa tonåringar i en norsk småstad. Det är tonårsångest, vintanter och föräldrar. Det är drömmar om att komma bort, ut och iväg. Att livet ska börja någon annanstans. Det är en berättelse om de som kom iväg, och de som blev kvar. Om kärlek, svek och svartsjuka. Om att ha en präst till styvpappa. Om att vara präst och styvpappa,

Carl Frode Tillers roman Inringning har äntligen översatts till svenska sjutton år efter att den gavs ut för första gången. Ytterligare två delar finns, och är på väg att översättas även de. Och tur är väl det. För efter att ha läst första boken vill jag bara har mer. Mycket mer.

Inringning har ett genialiskt upplägg, genom breven och betraktarna får läsaren sakta sakta närma sig huvudpersonen David och hans liv. Men ju längre berättelsen lider desto mer undrar jag, vem är egentligen Jon? Hans självbild och de andras bild av honom är så monumentalt olika, hur upplevde David honom och det de hade gemensamt? Hur såg deras vänskap faktiskt ut? Vänskapen mellan den som gick vidare och den som blev kvar. Jon, Silje och Arvid tecknar alla olika bilder av David, men också av Jon, och varandra.

Inringning är inledningsvis svår att komma in i. Det beror delvis på hans berättarstil, men framförallt på den brutalt obrutna textmassa som kan kännas ovan för en nutida läsare. Men man vänjer sig ju vid det mesta, till och med Carl Frode Tillers ovilja till styckesindelningar och luft i texten. Kanske hade den varit mer lättläst med lite luftigare text, men hade det blivit samma läsupplevelse? Det är svårt att säga. Klart är dock att jag ser fram emot att läsa både del två och tre och att fler av hans verk ska översättas till svenska.