Hannah har äntligen träffat någon. Hon har äntligen träffat Honom. Axel. Det är åtminstone vad hon gärna vill föreställa sig, men frågan är om hon ens är förmögen att se Axel som person. Han är bara så rätt, rätt utseende, rätt social status, rätt jobb, rätt bekantskapskrets, rätt stadsdel. Mannen som kan höja hennes status bland de gifta, glassiga väninnorna.

Så en kväll festar Hannahs och Axels kompisgäng tillsammans, och Hannah och Matilda följer med Axel och hans två polare till Axels lägenhet. Där hamnar Hannah och Axel i ett sovrum och Matilda och de båda andra i ett annat. Matilda har precis blivit lämnad av sin man och blir alldeles för full. Hannah tycker att hon är pinsam, men knappast något offer.

Morgonen efter drar Matilda med sig Hannah från lägenheten innan killarna har vaknat. De samlas hos Jackie, tjejgängets inofficiella ledare, där väninnorna sluter upp kring Matilda och så småningom följer henne till Södersjukhusets våldtäktsmottagning.

Det är bara det att Hannah inte vill köpa att Matilda blivit våldtagen. Hon såg ju henne igår kväll. Hon var full och slampig. Inget offer. Men tjejerna kräver absolut lojalitet, och Hannah vet inte vilken fot hon ska stå på. Visst, tjejkompisarna har känt varandra sen barnsben, men Axel är ju hennes stora chans. Hennes (kanske) pojkvän, hennes möjlighet att höja sig i statuskampen.

Hannah reagerar med en komplicerad ilska på situationen. Hon är uppenbart trött på tjejgänget och sin ställning i det. Trött på sitt, med sina egna mått, misslyckade liv. Alltmer kryper också minnen av andra situationer fram, situationer av sexuell utsatthet och övergrepp som gänget tidigare viftat undan, skrattat bort. Varför är det just nu sånt här måste tas på absolut allvar? När det kan förstöra Hannahs chanser med Axel?

Katarina Muhr har skrivit en skarp, intensiv bladvändare där jag inte tycker om en enda karaktär. Det är fascinerande – att jag kan bry mig så mycket om hur det ska gå när jag inte gillar någon. Jag vill ändå veta hur Hannah ska navigera situationen, hur de andra ska reagera, vad som egentligen hände i det där sovrummet. För man får väl ändå inte skriva om en våldtäkt som bara var en lögn för att få uppmärksamhet, göra sig intressant, skyla över ett pinsamt fylleval?

Jag skulle kunna jämföra karaktärerna i den här romanen med litteraturhistoriskt välkända osympatiska och opålitliga berättare, som Pär Lagerkvists ”dvärgen”, men jag gissar att det vore stötande för någon som läser dem mer som folk är mest? De är kanske båda två, åtminstone ur ett stockholmskt övre medelklassperspektiv?

Hannah och hennes krets bryr sig om konsumtion och status – rätt partner, rätt familj, rätt åsikter, rätt prylar, rätt hus i rätt stadsdelar. De rynkar på näsan åt alla som är inflyttade till Stockholm eller över huvud taget inte bor och rör sig i samma slutna kretsar som de själva. De uppfattar sig själva som skapelsens krona, som medvetna människor, men är minst lika inskränkta som de mest självcentrerade småstadsbor jag någonsin stött på.

Samtidigt ser vi förstås väninnorna genom Hannahs blick, och Hannah verkar egentligen inte gilla dem alls. Både det i sig, och hur mycket hon ändå delar deras värderingar, gör inte heller Hannah till någon särskilt sympatisk person. Hennes skepsis till Matildas berättelse, hennes insisterande på den sanning som skulle passa henne bättre är läskig. Väninnornas krav på kvinnlig lojalitet likaså.

Det gör det här till en roman man behöver prata om, fantastisk för en bokcirkel eller liknande. Vad är det som gör att vi så gärna vill höra till ett socialt sammanhang, även när vi vantrivs i det? Hur hanterar vi snabba skiften i värderingar, som vad som betraktats som sexuella övergrepp bara under vår egen livstid?

Det här måste vara en av vårens mest intressanta debuter.