Vad är det som gör att vissa barn saknar sina mammor hela tiden? Min egen mamma var närvarande och kärleksfull på alla sätt och vis, ändå saknade jag henne alltid när hon inte var där. Att bli lämnad var det allra värsta jag visste och det allra värsta jag kunde tänka mig. När jag läser Anna Järvinens senaste bok Otrygg, om hennes egen mamma och Järvinens ständiga längtan till henne, är igenkänningen så oerhört stor, så pass stor att jag måste pausa då och då i läsningen – känslorna överväldigar fortfarande.

I dagboksliknande anteckningar som gör nedslag i nutid och dåtid skildrar Järvinen den komplicerade relationen till en moder som hela tiden finns utom räckhåll, men på olika sätt nu och då. I nutid har Järvinens mamma försvunnit in i demensens dimma. Trots att hon är längre bort än tidigare från Järvinen nu är hon också på många sätt närmare: Hon är kärleksfull och uttrycker hur mycket hon tycker om sin dotter, hon söker sig till Järvinen på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Under uppväxten fanns alltid ett lager mellan dem – Järvinen stod och knackade på en glasruta in till modern som aldrig helt släppte in.

Järvinen delger bilden av sig själv som ett barn som skiljde sig från andra barn, som alltid behövde någon att mamma henne: hos en kompis under en övernattning får det bli kompisens mamma, om dagarna när den egna mamman jobbar får det bli dagmamman, på sommarlägret måste det bli ledarna. Någon måste ta platsen som skydd mot ensamheten och övergivenheten som får en att bli alldeles utom sig av ångestkänslor och oförmögen att fungera som en normal människa. Men känslorna är så stora och konstiga att de måste gömmas och tystas ner, inte ens som barn är det okej att sakna sin mamma så. När elvaåriga Järvinen desperat tytt sig till de coola lägerledarna på lägret där ingen mammor finns skäms hon därför i efterhand:

Och jag somnade och det hände faktiskt inte igen. Men det är inte svårt att förstå att händelsen var en skamfläck som bevisade att jag var jättekonstig. Känslomänniska. Konstnär. Allt som är konstigt och på K. Alltid fel. Ingen annan skulle gjort så. Andra fattade ju att man bara somnar. Jag var verkligen sämst.

I Otrygg lägger Järvinen pusslet som är hennes relation till modern. Men Järvinen försöker också förstå sig på varför hon fortfarande känner en sådan otrygghet – som när hennes partner åker iväg på jobbresa och hon får svårt att fortsätta fungera i hans frånvaro. Man kan analysera in mycket i relationen mellan mor och dotter, anknytning som gått snett eller uteblivit och så vidare, men det är sekundärt i boken; snarare handlar det om att belysa och förvalta den övergivenhet en människa kan känna, också i vuxen ålder, och hur komplicerad en relation till en person som är ens största trygghet kan vara.

Mosaiken av minnen, händelser och tankar i ett virrvarr av då- och nutid bryts då och då upp av låttexter, som en direktlänk in i känslorna. Denna böljande form, kombinerat med Järvinens rättframma och samtidigt eftertänksamma ton, ger känslan av en helt filterlös berättelse, skildrad med omsorg och med skörheten tydligt synlig. Man känner med Järvinen, man hyllar att hon vågat skriva om något så skämmigt och allmänmänskligt som att sakna sin mamma, också i vuxen ålder.

Men jag anstränger mig, man ska alltid anstränga sig och man ska andas. Man ska inte låta fantasierna skena. Man ska behålla lugnet. Man ska ha is i magen. Man ska inte acceptera att hjärtat bultar. Man ska stänga ute rädslan. Numera kan jag prata lite om det ibland. Då sa jag inte ett ljud ens till mig själv.