I december gav Svenska barnboksakademien, lite som ett svar på andra läslistor och kanondiskussioner, ut sin ”Läslista för vuxna”. Där lyfts en rad barn- och ungdomsböcker som vuxna borde läsa fram, naturligtvis för att vi inte med någon större trovärdighet kan prata om att det är viktigt att läsa om barnen inte ser oss själva läsa, men också för att alla vuxna kan behöva både minnas och lära sig nytt om vad det innebär att vara ung.

Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.