Migration tar sig många uttryck. Mer än en miljon svenskar flyttade till Amerika på 1800-talet, det vet vi mycket väl. Mindre känt är att en del flyttade tillbaka till den gamla världen igen. Två av dessa var Sven Delblancs mormor och morfar. I fritt gestaltad romanform berättar han deras historia.

Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.