Yesterday, all my troubles seemed so far away. How I long for yesterday! När jag minns min ungdoms dagar, övermannas jag lätt av en bitterljuv känsla av saknad. Älskade anhöriga och vänner som nu är borta. Sedan bävar jag över årens hastiga gång. Tänk att det rullat på så fort! Tänk om man kunde skruva tillbaka tiden.

Vad som dock aldrig händer är att jag landar i att det var bättre förr. Min uppfattning är att det inte var det. Men vem vet? En del saker var kanske bättre förr, andra inte. Kommen så långt avbryter jag mig. Tankeövningen är meningslös. Det går inte att hejda tidens lopp, än mindre att spola tillbaka. Vad som dock är möjligt är att göra något vettigt av nuet och framtiden.

Men så tänker inte alla. Jag hör ofta människor säga att ”det var bättre förr”. Politiskt är nostalgi sprängstoff. Kombinera med känslan av gemenskap, sammanhang, ett hotfullt ”de andra” och… bingo!

Folk har börjat kalla sig konservativa. Det är nytt. Under hela mitt vuxna liv, ända fram till helt nyligen, var konservativa politiska tänkare en sällsynthet. I paneldiskussioner på P1 fick alltid Roland Poirier Martinsson ikläda sig den rollen. En och annan kändis konverterade kanske till katolicismen och flyttade utomlands. Men annars dödstyst.

Sverige är världens modernaste land utan att vi ens tänker på det. Hela samhället befinner sig ständigt i förändring: tekniskt, ekonomiskt, socialt och andligt. Det har blivit vårt sätt att hålla oss kvar bland toppländerna i välståndsligan.

Men sedan några år tillbaka dyker alltså självutnämnda konservativa upp i olika politiska sammanhang. Det har förbryllat mig, måste jag erkänna. Att den enskilda människan bär stråk av konservatism är självklart. Alla känner väl ibland en tvekan inför nymodigheter. Ska jag verkligen anamma TikTok, Epa-dunk och energidryck? Det är mänskligt att ogilla förändring.

Men som politiskt projekt är förändringsskepsis lurigare. Hr vi en chans om vi stänger gränsen eller börjar avvisa ny teknologi? Dock kan man fråga sig om politisk konservatism handlar om att stanna upp, isolera sig från nya intryck och rent av försöka backa tillbaka? Zygmunt Bauman har skrivit om det i Retrotopia. Handlar det om att försvara de rikas privilegier? Den analysen gjorde på sin tid Sven Lindqvist i exempelvis Hamiltons slutsats. Jag märker att det känns lite otydligt för mig vad som avses med den ideologiska etiketten ”konservativ”.

Känslan är naturlig, inser jag vid läsningen av Carl Eos bok Det förlorade paradiset med undertiteln Konservatismens återkomst i Sverige. Han redogör för historien och det har inte saknats konservativa som förkastat idén att det alls skulle röra sig om en ideologi. Konservatism kan rent av vara att avvisa alla ideologier.

Boken börjar med Edmund Burke vars skepsis mot franska revolutionen brukar betraktas som den moderna konservatismens startpunkt. Det har jag också stött på i tidigare läsningar. Hur ska man veta att det man får efter revolutionen är bättre än det man hade innan? Kan verkligen allt detta våld rättfärdigas?

Carl Eos avvisar en vanlig bild av konservatismen som främst bromsande, en motvikt mot radikala förändringar. Ett sådant förhållningssätt skulle ju dessutom knappast vara en ideologi i egen rätt, tänker jag. ”Gärna allmän rösträtt, men bara inte just nu” liksom. I stället redovisar han sådana grundläggande tankar som att alla människor är del av någon slags tradition. Den gör man klokt i att inte förneka. Vidare skriver han att konservativa anser att makten måste komma före lagen. Det senare ter sig lite abstrakt men jag förstår det som att en konservativ anser att människorna först måste ha makt över sin situation, exempelvis i ett samhälle, innan de kan börja formulera lagar. Utopism, åtminstone när den bygger på teorier utan förankring i verkligheten, är dömd att misslyckas.

Han ägnar sig därefter åt svensk konservatism under 1900-talet fram till vår tid. Det är en intressant historia. Inom högern pågick den så kallade Nationalismdebatten för ca 120 år sedan. Idén om staten som organism ställdes mot staten som samhällskontrakt. Korporativism ställdes mot ekonomisk liberalism. Carl Eos skriver det inte men jag antar att ”organism” ska förstås som något om inte naturgivet så åtminstone något under lång tid framvuxet. I Nationalismdebatten vann de delar av högern som bekände sig till idén om staten som samhällskontrakt. De trodde även på liberal marknadsekonomi som bästa metod för att uppnå välstånd. Där tog sig konservatismen en knäck. Dessutom pågick ju andra mer tongivande debatter som den om allmän och lika rösträtt. Högern fick maka på sig för en framväxande arbetarrörelse. Och inom högern fick alltså de konservativa maka på sig för liberala krafter. Författaren bekräftar min känsla då han konstaterar att ”framme vid 1990-talet är det tveksamt om man längre kan tala om någon svensk konservativ rörelse av betydelse”. Det var ju då mitt vuxna liv började.

Därefter pratar Carl Eos om det svenska folkhemmet som det förlorade paradiset. En ganska nykter redogörelse övergår i resonemang som lutar sig mot mera glidande formuleringar i stil med ”det tycks som att” eller ”den myt jag här försöker beskriva”. Boken har tagit en ny vändning. Den historiska redogörelsen för konservatismens framväxt och förtvinande ersätts av en skildring av politiskt nuläge. Föreställningen om förlust är central här, anser författaren.

Politik kan, om man väljer det, handla mycket mer om känslor än om fakta. Alla ideologier bär på denna potential. Socialismen har sitt löfte om rättvisa, liberalismen sin om frihet och så vidare. Konservatismen bär eventuellt på utfästelser om ett starkt vi, en varm gemenskap. Åtminstone tror jag att det är så man ska förstå Carl Eos.

I den här avslutande halvan försöker han associera konservatismen med Sverigedemokraterna. Det är bokens huvudärende. Men jag blir inte övertygad. Visst benämner sig Sverigedemokraterna som konservativa sedan några år tillbaka. Visst bär deras toppnamn tredelade kostymer. Men är de inte alltför samhällsomstörtande för att kunna uppfattas som konservativa? Partiet pekar hela tiden ut de strukturer som byggts upp under lång tid och som gör Sverige till ett av världens rikaste länder, som problem och hinder. Sverigedemokraternas direkt och indirekt styrda mediekanaler hånar de krafter som åstadkommit det faktiska välståndet. ”Sjuklövern”, ”klägget” eller rätt och slätt ”landsförrädare” brukar de kallas. Det är en propaganda som hamrats in 24-7 allt sedan Avpixlat.

Utgivaren av denna bok är tankesmedjan Oikos som startades av Sverigedemokraten Mattias Karlsson. Det grekiska ordet oikos betyder hem eller hushåll, ord som har nära samband med begrepp som hushållning, ekonomi och ekologi.

Det är intressant med tanke på hur vinglig Sverigedemokraternas attityd till klimathotet är. Mången partiföreträdare har fnyst ikapp med övriga Tidö åt politiska förslag om sparsamhet med vatten, elektricitet eller förbrukningsvaror av plast. Möjligheten att tanka bilen här och nu prioriteras framför kommande generationers chanser till ett bra liv. Knappast konservativt, försiktigt eller ansvarstagande. Snarare kortsiktigt, riskbenäget och destruktivt. Oikos får någon annan ta ansvar för.