Död mans kvinna är den andra delen i Katarina Wennstams ambitiösa serie Sekelskiftesmorden. Serien inleds starkt med Döda kvinnor förlåter inte, och det är tyvärr inte helt enkelt att leva upp till förväntningarna med bok nummer två.

I Död mans kvinna får vi återigen träffa de fyra kvinnorna från första boken; Olga, Fredrika, Hildur och Edit. Deras liv i trappuppgångens flätades samman för alltid, trots att de till vardags lever i olika samhällsklasser. Året är nu 1897 och hela Stockholm håller andan, det är dags för den magnifika Stockholmsutställningen. Det är festivalyra på stan.

På väg till festligheterna lyckas Hildur och Fredrika istället snubbla över ännu ett misstänkt dödsfall, Södermalms nya privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder (det vill säga Fredrika) får ett alldeles eget (obetalt) fall att lösa. Det är fint att återse huvudkaraktärerna från förra boken, men berättelsen känns mer som en återträff än en deckare. Fallet från Katarinahissen engagerar inte alls på samma sätt som dödsfallet i första boken, och känns mer som ett sidospår än den huvudsakliga handlingen.

Det jag gillar med skönlitteratur är att det går att ta del av en mängd olika (fiktiva) levnadsöden världen över, både i nutid och i historien. Genom att läsa historiska romaner kan läsaren också få mer kunskap om hur förutsättningarna för exempelvis kvinnor i Stockholm faktiskt såg ut kring sekelskiftet. Livet var definitivt ingen dans på rosor, oavsett samhällsklass får kvinnorna stå tillbaka för männens åsikter och nycker.

Katarina Wennstam vill så gärna berätta om dessa kvinnors vardag. Hon vill det så mycket att det stundtals går till överdrift. Istället för att låta berättelsen tala för sig själv tar hon läsaren hårt i handen och pekar på orättvisorna. Dessa förtydliganden stör tempot och hackar upp vad som annars skulle vara en intressant berättelse. Det är synd att hon inte vågar släppa lös läsaren att själv uppleva de orättvisor som Edit, Hildur, Fredrika och Olga och andra kvinnor i Stockholm utsätts för. Det hade gjort läsningen mångt mycket mer intressant.

Död mans kvinna är till stora delar en transportsträcka på vägen mot bok tre och den (förmodade) spännande upplösningen av det som händer i bok ett. Det är först i slutet av boken som berättelsen får ordentlig fart igen och börjar engagera mig som läsare. För förbannad över de orättvisa livsvillkoren, det blir ju även jag.