Det tar lång tid innan jag hittar en läsning som tar mig in i Martin Hallbergs debutdiktsamling. Tensegritet – vad betyder det ens? Efter lite sökande får jag veta att begreppet tensegrity myntades av arkitekten Buckminster Fuller på 60-talet och användes för att förklara den arkitektoniskt strukturella principen om spänning och integritet. Senare har principen även kommit att appliceras inom biologin för att förklara hur allas våra kroppar är uppbyggda.

I Martin Hallbergs poesi är det dock vare sig arkitektur eller biologi som är huvudtemat. Här handlar det i stället om något mer mänskligt existentiellt. Hallberg använder principen om tensegritet för att skriva fram detta existentiella, på ett lekfullt och många gånger ganska förvirrande sätt.

Redan i första dikten, som har fått namnet ”PLATS”, finns en fantastisk framåtrörelse. Från ett ganska abstrakt perspektiv: ”Bakåtböjer rörelsen, en båge med ben./ Hindrar farten och någonting händer.” till slutraderna ”De skiner i små rustningar på ett blodigt och sönderbombat/ grustag någonstans i Norrland.” Här har dikten skalats ner till något konkret: ögonblicket, platsen, våldet. Som läsare blir jag fullkomligt innesluten i en dikt som slutar så.

Därför blir jag också lika besviken som överraskad jag läser nästa dikt som befinner sig någon helt annanstans, både stämningsmässigt och språkligt. I ”DET GLADA HJÄRTAT” slungas ord och meningar ut stötvis, ibland till synes slumpmässigt men ibland också associativt. Som om Hallberg har lekt, klippt och klistrat eller ägnat sig åt skrivövningar likt Blackout poetry. Greppet återfinns på flera ställen i samlingen. Så här låter det:

Tre generationer kalejdoskåp. Stjärnstoff. Isbit. Bländar mig,
tandrad.

Och så här:

Fraktala gensvar vänder tillbaka till subjektet, andas långsamt och
dricker av klart solljus.
Humor och kärlek kan hålla så mycket.
Saftigt. Klargrön, tugga.

Gott så. Poesi kan och behöver få vara lekfull. Hallberg har känsla för det oväntade och förmåga att hålla läsaren vaken. Stilen är sammanhållen, och ganska snart anar man att det finns både allvar och ärende bland det lekfulla. Ibland övergår dikten i ett slags aforismliknande utsagor eller frågor, som ibland känns befriande klara, men ibland också väl tillrättalagda och i vissa fall intetsägande.

”Hur kan det vara så att vi hjälper varandra utan att förstå det?” frågar sig poeten i dikten ”SPUNNET SJÖGRÄS”. Ett par blankrader längre ner står ”Det är sanning som binder skönheten med kärlek”. Jaha. Ett påstående som för all del inte behöver läsas som ett svar på tidigare fråga, men som dikten, i all sin klarhet, hade klarat sig bra utan. På liknande sätt önskar jag att Hallberg hade rensat bland sin poetiska sly på andra ställen i samlingen. För här finns verkligen gott om briljanta formuleringar som hade förtjänat en större skärpa.

Tematiskt spänner Tensegritet över såväl kärleksrelationer, ensamhet och längtan efter närhet som över naturen och allas vår samexistens med den. I en av samlingens mest kärnfulla dikter ”UDDE GUBBE” skriver Hallberg:

Någon annan har varit här?

Om och om igen.
I väntan på en passerande båt,
där repet kunde fästa,
ser gubben plötsligt måsarna.

Naturens olika element är en sorts koordinater att orientera sig efter, spegla sig i. Människorna är en annan. Varje tecken på annan existens blir något att sträcka sig efter, något som bekräftar och ger mening till det egna livet och alla de till synes meningslösa handlingar vi upprepar varje dag.

För att kunna orientera oss behöver vi samtala, få syn på varandra och förstå vad den andre verkligen säger. Så här uttrycks det i dikten ”MOTTAGARPLATS” mot slutet av samlingen:

Du finns, i värdig, asymmentrisk annanhet. Vacker i ditt uttryck.
Jag önskar kunna ge en resonans av det som sägs.

Kommunikation är enkelt, och samtidigt oändligt svårt. Så blir Tensegritet ett både lekande och förtvivlat rop genom den poetiska rymden.