I förordet till Ny Poesi – 2023 klappar initiativtagaren till antologin sig själv på axeln. Och med all rätt! Det behövs fler forum för nya poetiska röster. Andra förlag, som Wahlström & Widstrand och Brombergs, har lagt ner sina debutantantologier – antagligen för att det inte var lönsamt i förhållande till hur mycket arbete som krävs för att sammanställa ett sånt här verk.

Redaktörerna till Ny poesi måste ha lagt ner många timmar för att hitta en balans mellan kvantitet och kvalitet. Att publicera 31 olika poeter är inte lätt. Jag ser ett försök i att dela upp dikterna efter teman. Till exempel poesisjok där naturen är närvarande eller berättande dikter där familjerelationer står i centrum.

Jag har lättare att fastna för de poetiska röster som fått breda ut sig med flera dikter och särskilt dikter som håller sig till ett tema och är en del av en svit eller ett större verk. Azadé Azads poetiska mammasaknad och Angelica Wågströms nostalgiska broderssorg är sådana exempel. Det är svårt att få ett grepp om de poeter som bara medverkar med en enda dikt.

Det är rörande att läsa de relativt unga poeternas biografier. Niels Vonberg ”hoppas att hans poetiska författarskap ska leda till att man åtminstone vill läsa själva dikterna”. Jag tänker på The Smiths låt ”Panic” med den berömda raden ”Because the music that they constantly play/it says nothing to me about my life” och att det kan översättas till poesi. Hur blir dikten relevant för någon annan än poeten som skrivit den? Det är naturligtvis mycket individuellt.

Den dikt jag minns bäst efter att ha plöjt samlingen rakt igenom är ”Härifrån” av Karin Rågvall. Varför då? Jo, för att den relaterar direkt till mitt liv. Temat är motsättningen mellan landsbygd och storstad och jag har själv nyligen flyttat till en mindre by. Men det är inte bara tematiken som berör mig utan formen. Dikten är skriven som en dialog mellan Staden och Inlandet. Rågvall är en av de få poeter i antologin som experimenterat med form.

Generellt är det väldigt mycket ”jag” som får ta plats, en modern centrallyrik där tankar och känslor bearbetas. Av den språkmaterialism som länge dominerade svensk poesi syns få spår. Flera av poeterna verkar mer intresserade av att berätta något om familj, relationer, sjukdomar. Ett försök att få någon att ”känna när de läser vad hon kände när hon skrev” som det står i Gabriella Helanders biografi. Ibland lyckas det. Överlag hade jag gärna sett ett rikare bildspråk, gestaltat bland annat genom den gädda som det görs reklam för både på baksidan av boken och i förordet.

Att recensera en antologi är nästan en lika omöjlig uppgift som att sammanställa den. Jag skulle lätt ge tio poäng för själva litteraturgärningen och formgivningen av boken. Att innehållet ”bara” får en sexa beror på spretigheten, kvantiteten före kvaliteten. Men samtidigt försvarar jag kvantiteten. Det är underbart att så många nya röster får ta plats! Instagrampoeter till trots så är det inget som går upp mot att läsa sina alster i tryckt form. Och jag hoppas att ”2023” i titeln är ett tecken på att det även kommer bli en antologi nästa år. Jag har inte mycket till övers för Jante utan tycker att redaktörerna gott kan fortsätta klappa sina axlar.