Människor kommer och går i ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons romaner. De dyker upp, de lämnar, de kanske dör och lämnar svårläkta sår efter sig, men de gör intryck. De förändrar människorna de möter. De betyder något.

En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de tre flickorna blir oskiljaktiga. För ett tag. Tills D:s riktiga mamma dyker upp och hämtar hem henne igen.

D bor annars i fosterhem, och till skillnad från de båda andra flickorna, som är hårt hållna av sina mammor och av hela gemenskapen i kvarteret, drar hon runt lite som hon vill. Hon undersöker New York. Hennes erfarenheter är rätt annorlunda än de mer stabila väninnornas.

Samtidigt är det lätt att förstås de vuxnas fixering vid skötsamhet. Att vara ung och svart är en farlig kombination, inte minst för de unga männen. Neeka har en bror som sitter i fängelse för något han inte gjort, och en annan som försöker förmana sina småbröder att alltid gå lugnt, aldrig dra uppmärksamhet till sig, väcka misstankar eller irritation.

Neeka made a face.

”You think Tash deserves to be in jail?” Jayjones asked her.

“No.”

“You think Tupac deserved to be in jail?”

“Of course not.”

“Then multiply that and then multiply what you get and keep on multiplying.”

“I read they be building more jails than schools,” I said.

Jayjones put his arm around my shoulder. It felt warm and nice there. He put his other arm around Neeka’s. She made another face but let him keep it there.

“Keep reading,” Jayjones said. “You gonna have more people than my thick-headed sister to be convincing about this stuff. It’s crazy.”

“Yeah,” I said, moving a little closer in to Jayjones. “Real crazy.”

Det är en märklig sorts vardag, Woodson beskriver, i alla fall med svenska mått mätt. En där orättvisa institutioner och rasism är något minsta barn behöver känna till och förhålla sig till. Det är förstås deppigt, men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Det allra starkaste intrycket gör nog ändå hennes gestaltning av gemenskapen i flickornas kvarter, den lågmälda vardagen och den stora värme som ändå finns där.

På sätt och vis med i denna gemenskap finns romanens andra titelperson, rapparen Tupac Shakur. Hans musik och inte minst hans erfarenheter som svart man spelar stor roll för gemenskapen kring romanens flickor. De följer hans med- och motgångar, och berättelsen ramas in av de båda gånger han blir skjuten.

It was hard to read anything about Tupac dying and not think about D. Seems D was right – you listen to Tupac’s songs and you know he’s singing about people like D, about all the kids whose mamas went away, about all the injustice. Brenda throwing away her baby, the cops beating some brother down, the hungry kids, sad kids, kids who got big dreams nobody’s listening to. Like over all that time and distance he looked right across the bridge into Queens, New York – right into Desiree’s eyes. Strange how he saw her.

He saw her.

Så kan människor beröra även om de bara snuddar i utkanten av ens liv, fast de bara är där på radion och i freestylen, eller om de kommer förbi en dag och bara stannar en stund. Bara stannar upp och ser en.