Recension

: Förbjuden frukt – Kvinnligt, franskt och litterärt
Förbjuden frukt – Kvinnligt, franskt och litterärt Lena Kåreland
2018
Appell förlag
8/10

Ren och skär kunskapsglädje

Utgiven 2018
ISBN 9789198406313
Sidor 256

Om författaren

Lena Kåreland, f. 1940 är professor emerita i svenska vid Uppsala universitet. Hon har forskat i svenska barnbokens historia och har själv skrivit eller varit redaktör för flera böcker i ämnet. Som litteraturkritiker återkommer hon regelbundet i bland annat Svenska Dagbladet. Hon har tilldelats pris av Svenska akademien, och mottagit Gulliver-priset och Karin Westman Bergs stipendium.

Sök efter boken

Har du hört samtal mellan pålästa litteraturexperter som entusiastiskt refererar till Lena Kåreland? Det har inte jag. Däremot vet jag att Olof Lagercrantz hade den positionen en gång i tiden, ständigt omnämnd som den bästa stilisten och klokaste analytikern av andra författare och deras verk.

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Lena Nöjd

Publicerad: 2018-03-19 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-18 22:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7281

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?