Boken Systrarna Beauvoir – syskonkärlek och rivalitet av Claudine Monteil är en ambitiöst upplagd biografi. Man får följa Simone de Beauvoir och hennes syster Hélène från barndom till ålderdom och död.

Boken är mera än en biografi. Också författarens egen utveckling, från ung student, feministisk aktivist och sedermera god vän med först Simone och sedan Hélène, skildras. Detta kan man läsa om i en prolog av författaren och i det klargörande förordet av Åsa Moberg (som nyöversatt Det andra könet till svenska och gav ut essäboken Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir på 1990-talet).

Simone de Beauvoir var 62 år när den 20-åriga Claudine Monteil lärde känna henne. Monteil och kvinnogruppen MLF arbetade i svallvågorna efter ”maj 1968″ med olika aktioner och särskilt för rätten till fri abort. Simone stödde dem helhjärtat. Likaså hennes syster Hélène. Särskilt viktigt blev stödet när MLF i april 1971 i Nouvel Observateur lät publicera uppropet ”Jag har gjort abort” med 343 kända och okända kvinnors namnunderskrifter. Vid den tiden kunde abort straffas med fängelse (lagstiftningen kring illegala aborter härstammade från nazisternas belägring av Frankrike då till och med en kvinna giljotinerades). Uppropet skakade om det franska samhället i grunden. MLF fortsatte kampen med även kontakter i USA. Först 1975 under president Valéry Giscard d’Estaing ändrades lagstiftningen. Därmed fick franska kvinnor laglig bestämmanderätt över sin sexualitet.

Vilka var systrarna de Beauvoir? Med risk för att skriva läsare på näsan: Simone föddes 1908 i en dysfunktionell, fattig adelsfamilj. Revolterande familjeflicka som träffade filosofen Sartre vilken hon sedan umgicks med hela livet i ett fritt förhållande. Hon gav år 1949 ut mastodontverket Det andra könet, där hon går genom kvinnans historia från stenåldern till 1900-talet och visar konsekvenser av att kvinnan överallt i alla tider setts som det andra, avvikelsen från den manliga normen. Hennes ord ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ikoniska. Hon var lärare i filosofi och författare till en rad verk, både skönlitteratur och fackböcker, och under sin livstid en av de mest lästa franska författarna. Aktiv i politiska kamper runtom i världen i Sartres sällskap. Flera gånger tippad för Nobelpriset i litteratur – som Sartre tilldelades men avstod från.

Och Hélène? Två år yngre än Simone och utbildad konstnär. Simone stödde henne visavi livsvalet gentemot föräldrarna. Även ekonomiskt. Hélène hade sin första utställning 1937 (som till och med Pablo Picasso bevistade) flera år före Simone romandebuterade. Makens arbete som diplomat gjorde att Hélène ofta levde utomlands. I sextioårsåldern blev Hélène aktiv kvinnoförkämpe, grundade bland annat kvinnojourer i Alsace och reste med Monteil i USA för att förespråka rätten till abort. Även i sin konst gav hon uttryck för kvinnokampen. Hélène levde ett annat liv än sin syster; ordnat, sunt och harmoniskt. Hennes personlighet var mjukare än systerns och hon njöt till exempel av att laga mat medan Simone knappt kunde koka ett ägg. Hon hade framgångar med sin konst, ställde ut utomlands och var aktiv till nittioårsåldern.

Tillbaka till boken: En allvetande berättare inleder med att redogöra för systrarnas barn- och ungdomsår. Lätt kunde man tro att det är en roman man läser. Berättaren vet allt och återger många samtal och tilldragelser ytterst noggrant. På sidan 117 ändrar perspektivet och författaren själv träder in i berättelsen och förblir där till bokens sista rader.

På ett vis är det här en mycket fransk bok; många detaljer skrivs ut och stilen är samtidigt både konventionell och personlig. Textstorleken är något (för) liten. Språket är gott och ordvariationen stor. Här serveras mängder av fakta om systrarna de Beauvoir mot en fond av vad som händer i samhället och tiden.

Boken saknar helt illustrationer (förutom teckningen på omslaget) och fotografier. Å ena sidan finns det redan sådana böcker. Å andra sidan skulle jag gärna sett prov på Hélènes målningar som jag skam till sägandes aldrig sett – trots att jag till exempel stått många gånger vid Simones (och Sartres) grav på Montparnassekyrkogården. På så vis får boken läsaren att anstränga sig och aktivt leta upp (bilder av) målningarna.

Bokens smärtpunkt är den outtalade rivalitet som rådde mellan systrarna de Beauvoir. Trots ett nära förhållande och en enad front gentemot föräldrarna fanns en spänning. Hélène reagerade negativt på de förklenande ord som Simone skriver om kvinnliga konstnärer i Det andra könet. Därtill var både Sartre och Simone ofta sarkastiska gentemot Hélènes make som de ansåg hade underordnat sig ”systemet”. Simone kallade Hélène skämtsamt(?) för ”borgarbracka”.

Dolkstöten kommer efter Simones död när hennes adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir lät publicera Simones brev till Sartre. I dem skrev Simone elaka kommentarer om sin syster och hennes konst. Som åttioåring fick Hélène läsa det när alla de andra var döda. I breven framkom också Simones bisexualitet och hennes förhållanden som lärare med unga studentskor, något som Hélène visste att Simone de Beauvoir aldrig velat att skulle komma ut. De egna breven under sjuttio år från sin storasyster tilläts Hélène inte publicera.

Det finns flera brevsamlingar som väntar på att ges ut. Simone de Beauvoirs förtrogna och sista älskare, Claude Lanzmann, sålde år 2018 sin samling med kärleksbrev till Yale i USA för att hindra Sylvie Le Bon att ”radera honom ur Simone de Beauvoirs livshistoria”.

Det finns något tragiskt över livet som den åldrande Simone de Beauvoir levde. Hon predikade FRIHET och hade och har inspirerat kvinnor över hela världen som ingen annan men kunde inte själv leva som hon lärt. Hennes bekymmer med den åldrande, promiskuöse ”mansbebisen” Sartre och hans adoptivdotter, älskarinnor och anställda var många. Ekonomiskt utnyttjade de alla henne. Efter hans död fick hon med nöd och näppe hämta några gamla böcker ur hans lägenhet. Lägg därtill till att hennes egen hälsa ödelades i förtid. Hon blev alkoholiserad. Medberoende? Man kan säga att hon föll på eget grepp.

På så vis levde Hélène ett lyckligare, längre och friskare liv – och hängiven sitt skapande i hög ålder. Kanske det också kunde irritera den äldre systern – alla yttre framgångar till trots?

Systrarna Beauvoir kom lägligt ut våren 2018 efter #metoorörelsen förra hösten och berättar till en del om samma kamp mot samma orättvisor och trakasserier. Om kvinnors rätt till den egna kroppen. Mänskliga (kvinnliga) rättigheter som ständigt ska återerövras. Frågan om systerskapet är särskilt viktig. Solidaritet med eller utan biologiska band.