Simone de Beauvoir befinner sig i Rom när telefonsamtalet kommer om att hennes mor hamnat på sjukhus. Hon har fallit i sin lägenhet i Paris, legat länge på golvet innan hon lyckats få tag i telefonen och ringa på hjälp. Detta scenario har många upplevt och ännu flera går omkring och väntar ofrivilligt på ett liknande samtal. För många gamla – och deras anhöriga – blir det upptakten till en sista tid.

En sista tid av omsorg, förnekande, hopp och förtvivlan, gråt och ibland lättnad. Kontakt, förvirring. Organisering och överlämnande. Simone de Beauvoir har sin lillasyster Poupette (Hélène) som kommer resande från Schweitz och de båda delar på ansvaret. Båda är barnlösa och deras respektive är upptagna med sitt. Ofta tar Simone kommandot vad gäller vård och ingrepp. Hon lägger märke till att hon lyssnar mera på sjukskötarna än läkarna. Vissa läkare ser modern mera som en försökskanin och vill prompt vårda och göra spektakulära ingrepp medan de båda döttrarna önskar att modern ska lida så lite som möjligt.

Döttrarna går bakom moderns rygg; hon tror att det lårbensbrott som hon inte hade var en maghinneinflammation och systrarna berättar aldrig för modern att det är snabbt framåtskridande cancer i magen som är diagnosen. Är det rätt eller fel att hemlighålla kalla fakta? Systrarna börjar organisera sina liv för att kunna vara tillsammans med modern hennes sista veckor.

Simonde de Beauvor går genom sitt förhållande till modern som ofta präglats av oförståelse och avstånd. Modern har varit underställd fadern, en otrogen slarver, och kämpat för att bli älskad av både maken och döttrarna. Hennes mindre smickrande sidor listas övertydligt av Simone de Beauvoir som inte för inte är ett av feminismens största namn. Simone minns modern som ung kvinna, sexuellt aktiv och älskad, men senare bitter och övergiven samt alltid redo att täcka över faderns snedssprång och svek. Hon tecknar också modern som änka i femtioårsåldern då hon gör stora livsförändringar och lever upp. Samtidigt minns hon också modern som en kvinna som inte tog hand om sig utan lät sig förfalla till det yttre. Även nu i sjukhussängen väcker moderns nakna mage, hårlösa kön och olika kroppsodörer motstridiga känslor. Hennes blommiga parfym äcklar.

De stora skiljelinjerna mellan mor och dotter är Simonde de Beauvoirs intellektuella liv som existentiell filosof och feministisk författare. Idéer som modern inte alls kan greppa. Hon är stolt över dotterns yttre framgångar men skäms i sin borgerlighet och bland sina väninnor. Inte heller kan modern acceptera Simones ateism och avståndstagande från den katolska tron. I slutskedet av moderns dödskamp funderar systrarna mycket över ifall de borde låta en präst ge modern den sista smörjelsen, något som inte blir av eftersom modern inte alls tar upp saken. Om det är moderns sedvanliga sätt att sky verkligheten (att hon är döende) eller om hon själv på något vis frigjort sig från religionens korsband kan de inte avgöra.

Boken har närmare sextio år på nacken men verkar väldigt modern. Allt vad gäller sjukhusrutiner, undersökningar och kommunikation kunde utspelas i vår tid. Jag blir lite förlägen: läser gärna samtidslitteratur och klassiker men har ofta fördomar mot böcker utgivna från mitten av 1900-talet och framåt, tänker (omedvetet) orättvist att de på något vis är inaktuella. Naturligtvis kan bokens aktualitet ha att göra med det eviga temat: att mista en förälder men också det att författaren var en självständig och aktiv akademiker som reste och rörde sig obehindrat i 1960-talets Paris och Europa.

Simone de Beauvoir skriver självbiografiskt i första person. Stilen är nykter och redogörande. För var dag följer man sjukdomsförloppet på avdelningen. Efter moderns död ordnas begravningen. En högborgerlig sådan med gravsättning på Père Lachaise. I sista kapitlet på bokens sista rader skriver Simone de Beauvoir något ringar in denna extraordinära erfarenhet: att mista sin egen mor och hur hårt den erfarenheten slår trots att hon ”hade tiden inne”: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation – ett otillbörligt våld”.

Idag bildar böckerna, de självbiografiska romanerna där en (ofta känd) författare berättar om en näras död nästan en egen genre. Jag minns med vemod Isabel Allendes fina biografiska bok Paula (1995) om sin dotter Paulas sjukdom, komatillstånd och död. Naturligtvis ger det onaturliga tillståndet ett särskilt tillfälle för en människa med orden som livsextrakt att skriva. Några exempel på svenskt språkområde och från 2010-talet är Alex Schulmans Skynda att älska, Glöm mig och KajsaStina Åkerströms Du och jag, farsan. Många gånger verkar särskilt faderns död vara ett incitament för skrivande: till exempel inleder Karl Ove Knausgård hela sin svit Min kamp med att beskriva sin fars död. Simone de Beauvoirs bok Avled stilla är en värdig föregångare till dagens vuxna barns böcker om döende och döda föräldrar.