Medan Juliana Fortis fortfarande läste på läkarlinjen, rekryterades hon av en organisation så hemlig att den inte ens har ett namn. På uppgift av den amerikanska regeringen utförde de uppdrag så hemliga och farliga att både NSA och CIA verkade som hjärtliga förskolelärare i jämförelse. När Hemliga Organisationen plötsligt bestämde sig för att inte lita på Juliana längre, skickade de lönnmördare efter henne. Hon lyckades rymma, men har varit på rymmen sedan dess. Hon stannar aldrig på samma plats i mer än några dagar, och har en väska full med falska identitetshandlingar. Dagarna tillbringar hon med att i sann MacGyver-anda sätta ihop delar från vardagliga apparater till dödliga maskiner som skydda henne från onda män som den Namnlösa Organisationen ständigt skickar efter henne. Hon sover med en gasmask på, i ett trångt badkar, som skydd mot den dödliga gasen hon tillverkat själv, och som släpps ut ifall någon kommer in i hennes gömställe.

Som ni märker tar Stephenie Meyer verkligen i från tårna här, och många sidor tillägnas Julianas ihop- och isärskruvning av apparater. Trots att Juliana jobbade med att utveckla effektiva tortyrmetoder för en namnlös skräckorganisation, så är hon egentligen en väldigt omtänksam kvinna. Hon må ha utvecklat extremt smärtsamma sätt att få fram information, men de sätten var ofarliga! De gjorde så ont att folk höll på att förlora förståndet, och att de alltid avslöjade allt hon behövde veta (t.o.m. de supertuffa manliga militärerna som ingen annan kunde knäcka, är Meyer noga med att påpeka), men hon skadade dem inte på riktigt. I själva verket var hennes mål att utveckla preparat som inte skulle göra ont alls, bara få terroristerna att avslöja alla sina hemligheter, och sen i lugn och ro sitta i fängelse resten av livet. Att många terrormisstänkta hålls under så omänskliga förhållanden att de nog hellre skulle dö än tillbringa resten av livet i den amerikanska regeringens ”vård” är behändigt nog något som aldrig nämns. Jag antar att Meyer aldrig sett de läckta filmerna från Abu Ghraib och Guantamo.

För att ytterligare visa vilken hänsynsfull tjej Dr Juliana Fortis är, så får vi se hur hon varje morgon plockar isär sina dödsapparater, så att ingen ska utsättas för dem av misstag. Det tar flera timmar från hennes upptagna liv varje dag, men så schysst är hon! Sen måste hon sätta upp dem igen i flera timmar varje kväll, trots att hon är helt slutkörd. Hon är nämligen väldigt karaktärsfast också. Hon har valt ut sin bil noggrant för att den ska vara Världens Minst Uppseendeväckande Bil, och den kör hon i flera timmar varje dag till olika småstäder för att hitta stadsbibliotek med precis rätt antal människor inuti, så att hon kan kolla sin topphemliga mejl för att motta anonyma topphemliga uppdrag som frilansande läkare/kemist/förhörsledare. Oftast passar hon på att stjäla böcker om hemliga agenter också. Hon påpekar att det är väldigt fult att stjäla från bibliotek, men hennes liv står ju faktiskt på spel. Tänk om någon deckarförfattare har skrivit något om hemliga agenter som hon kan använda sig av? Då vore det ju dumt att missa det, bara för att man inte vill stjäla.

Hursomhelst. En mycket genomsnittlig dag på ett väldigt anonymt bibliotek i en precis tillräckligt stor småstad, får Juliana ett mejl från sin forna arbetsgivare som säger att de behöver henne för ett stort och farligt fall. De lovar att inte döda henne och utlovar dessutom en ”informell ursäkt” för att de försökt mörda henne upprepade gånger. Juliana tvekar, men inser sedan att hon inte vill leva på rymmen från Onda Organisationen resten av livet. Dessutom har hon en plikt mot sitt hemland.

Efter väldigt många fintar och omvägar och körningar fram och tillbaka över halva USA, smarta förklädnader och utläggningar om sin överlägsna överlevnadstaktik, så träffar Juliana till slut sin forna arbetsgivare (hon överraskar honom flera dagar tidigare än planerat på en uteservering där han alltid äter lunch. Han är nämligen inte smart nog att frångå sina vardagliga rutiner, till skillnad från Juliana).

Efter många sidor förklaringar om en oerhört ondskefull man som vill sprida ett dödligt virus i hela USA, inser Juliana att hon måste hjälpa till att stoppa det Värsta Attentatet Någonsin. Hon kidnappar den maktgalne terroristens viktigaste hjälpreda, som är väldigt attraktiv och jobbar som lärare för barn i slumområden. Dessutom tillbringar han varje semester med att åka och bygga bostäder för hemlösa. På helgerna tränar han ett lag fattiga flickor i en sport de älskar. En riktigt hyvens kille, förutom att han också tydligen är tokig terroristhantlangare. Juliana funderar på om han kanske har en personlighetsklyvning. Han blir förresten jättekär i Juliana på en gång, för trots att hon inte inser det själv, så är hon inte bara världens mest begåvade kvinna, hon är dessutom väldigt attraktiv. Trots att Juliana torterar honom så vägrar han tro på att hon är ond, och sen inser Juliana att han inte är ond heller, utan att Onda Organisationen bara lurar henne. Det finns en död ond tvilling också, men han visar sig vara inte död och inte ond heller, bara lite grov i munnen och överdrivet muskulös. Han har också svikits av Onda Organisationen, och tillsammans med Juliana och sin bror (som är så kärlekskrank att det är pinsamt) ger de sig iväg för att få hämnd och skipa rättvisa.

Att läsa hur Daniel (snälla tvillingen som Juliana torterade) betygar sin kärlek för sin plågoande mindre än 100 sidor efter att hon orsakat honom värsta tänkbara smärta är minst sagt obehagligt. Av alla överdrivna, felaktiga, obehagliga, och underliga delar i Kemisten är det Daniels totala hängivenhet till Juliana som stör mig mest. Innan någon undrar, så nej, han är inte traumatiserad eller drabbad av Stockholmssyndromet. Det är Äkta Kärlek. Han är inte arg eller sårad i en sekund ens, han visste nämligen så fort han såg Juliana (strax innan hon drogade och kidnappade honom) att hon är god och dessutom hans livs stora kärlek. Att hon torterade honom var ju bara ett misstag, sånt kan hända vemsomhelst.

Nästa gång någon pratar om hur vansinnigt destruktiv kärleksrelationen i Twilight var, så ska jag rekommendera dem att läsa Kemisten istället. Trots sina brister hade historien om Bella och Edward ändå något som gjorde mig glad, och jag ville att de skulle få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Det var en rosenskimrande och lite skev saga med föråldrade ideal, men Kemisten är en kallsvettig mardröm med så vansinniga idéer om kärlek och lojalitet att jag blir lite illamående.

En alternativ titel på den här boken skulle kunna vara Kemisten, eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska min Förhörsledare.