Mängder av upplagor, omslag prydda av rekommendationer av författare som Stephen King och Stephenie Meyer och naturligtvis redan en filmatisering i faggorna. Suzanne Collins Hungerspelstrilogi har i snabb takt erövrat världen, och på svenska finns lämpligt nog alla tre delarna i pocket lagom till sommarlovet.

Hungerspelen utspelar sig i ett dystopiskt framtida nordamerikanskt rike vid namn Panem. Där styrs de tolv distrikten – ett trettonde har helt enkelt bombats bort efter ett upprorsförsök – med järnhand från huvudstaden. I ett att de fattigaste, Distrikt 12, lever 16-åriga Katniss Everdeen och det drar ihop sig till årets Slåtterfest.

Och nej, det är inte lantbrukets fruktbarhet eller något sådant som ska firas. I Distrikt 12 finns för övrigt inget lantbruk, bara långa och farliga arbetsdagar i kolgruvorna, som bland många andra slukat Katniss älskade far och lämnat familjen på svältgränsen. Vid Slåttern ska istället distriktens ungdomar skördas i en regimens maktdemonstration. En pojke och en flicka i tonåren lottas från varje distrikt för att delta i årets upplaga av Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa där deltagarna slåss på liv och död tills bara en står segrande kvar.

Låter det mörkt och spännande? Det är det verkligen. Collins arbetar så hantverksskickligt med spänningsmomenten att jag ibland blir nästan irriterad och måste överlista romanen genom att gå och göra andra saker mitt i kapitlen. Där ett kapitel slutar är det nämligen omöjligt att inte börja på nästa.

Men det är välgjort också på andra sätt. Den extrema framtidsvärlden är genomtänkt och logisk. Fenomenet dokusåpor är till exempel draget till sin spets på ett sätt som blandar dagens varianter med forna tiders Gladiatorspel och som framstår som rimlig underhållning/ maktdemonstration i det brutala och starkt socialt skiktade Panem.

Jag är inget stort fan av science fiction när det blir för kliniskt, för silverfärgat, rent och abstrakt. Jag gillar, som någon sagt om Joss Whedons Firefly-universum, när det finns toaletter, sneda födelsedagstårtor och fulsnygga mössor som mamma har stickat. När det är lite skabbigt och levande. Det gör Collins uppenbarligen också.

Hon hittar den där blandningen av gammalt och nytt som gör en framtida värld trovärdig. I distrikten samsas de fattigas kamp för överlevnad, urtida jaktmetoder och örtmedicin med den tidiga industrialiseringens utsatta arbetsvillkor och huvudstadens närmast koloniala attityd till distrikten. Där och i själva Hungerspelen är allting däremot mycket högteknologiskt. Huvudstadens dominans och depraverade, bekymmerslösa lyx för inte sällan tankarna till det antika Rom. Många av dess invånare har just (de engelska varianterna av) romerska namn och här finns framför allt den naiva blodtörsten hos människor som aldrig själva behövt oroa sig för att deras barn ska väljas ut till spelet.

Själv refererar författaren ofta i intervjuer till den antika myten om det besegrade Aten som tvingas skicka ungdomar till Kreta för att slukas av Minotauros. Panem håller sina hungerspel till åminnelse av ett uppror mot huvudstaden, för att invånarna ska minnas att de aldrig går säkra. Precis som Theseus i den grekiska myten anmäler sig frivillig kommer Katniss också med i Hungerspelen efter att lotten egentligen fallit på hennes 12-åriga lillasyster. Men räcker det med hennes jaktskicklighet från provinsen för att överlista de andra deltagarna? Och går det att vinna i ett spel där överheten godtyckligt bestämmer reglerna, där man bara har att välja på att dö eller att själv bli mördare?

Det är en mörk, politisk framtidsfantasi som Collins skapat. Dessutom, för att återkoppla till Whedon igen, med en kick-ass tonårshjältinna i huvudrollen – och det är ju verkligen aldrig fel.