Fotboll är inte tillkrånglat. Det krävs ingen akademisk examen för att förstå en fotbollsmatch.

Men att sondera bland fotbollens kopplingar till politiken är däremot ingen enkel match. Skälet är ingalunda fotbollskonsten i sig, snarare att politiken är en oerhört svår navigeringskonst. Vore det inte enklare att låta sport vara sport och hålla politiken utanför? Svaret är: Det kommer aldrig att ske. Dels för att bland alla fotbollsprofiler och fotbollssupportrar finns personer som engagerar sig för samhällsfrågor. Dels för att samhället utgörs av många beståndsdelar, där vi inte kan utesluta fotbollen – en mångmiljardindustri med samhällspåverkande krafter. Leopard förlag har lyckats värva kunnige Ekim Caglar att bidra med sina samhällsperspektiv på fotboll. Resultatet är ett verk i mjukband innehållande texter som bottnar i ordentligt gjord research.

Boken är uppbyggd kring såväl en historisk som en geografisk båge. Urvalet av de 49 fotbollsprofilerna har inte bestämts utifrån närhetsprincipen. Det är som om urvalet är tänkt att intressera ett brett spektrum av läsare med olika referensramar. Boken genomsyras helt enkelt av idén att fotbollen är universell.

Jag uppskattar de introduktioner som Caglar ger inför de olika porträttavsnitten, som är sammanlagt sex till antalet. Ett exempel är introduktionen inför avsnittet ”Att skapa en samhällsutopi på planen”, där han generöst delar med sig av sitt resonemang kring dualismen mellan kollektivet kontra skickliga individuella spelare. Ett annat exempel är introduktionen som inleder ”Ett europeiskt slagfält”. Här beskrivs överdriven fosterländskhet (chauvinism) som lätt uppstår när landslag mellan olika nationer möter varandra. Men också klubbfotbollen, som erbjudit en arena för politiska och våldsamma slagsmål mellan ultrahögern och ultravänstern. Jag vill gärna understryka, precis som Caglar, att majoriteten av åskådare och supportrar inte ägnar sig åt att aktivt förinta motståndarlagets anhängare.

Jag uppskattar också att han rör sig över tid. Diktaturerna i Latinamerikas länder var en gång flera stycken. Och det är inte så många decennier som passerat efter juntornas (militärstyrenas) fall. Det var nyss, men jag förundras över hur dessa styren nästan sjunkit i glömska. Och så får det ju inte vara. Låt de nämnda styresskicken vara förpassade till historien ¬– men låt oss aldrig glömma det vidriga när sportarenor omvandlades till fängelser eller tortyrplatser för oppositionella. Offren för dessa händelser ska vi minnas för att ingenting liknande ska ske igen.

Filosofiska fotbollsspelare som velat vara visionära blandas med fotbollspelare som stödjer högerextrema ideologier. Läsaren ges exempel på politiska makthavare som velat sola sig i glansen av ett landslags segrar men också att det finns risker med en tät relation – nämligen då när det går dåligt för laget. Några fotbollsspelare gör en politisk karriär efter att de slutar spela. En profil var aktiv fotbollspelare s a m t i d i g t som han verkade som politiker (!), nämligen Kaj Leo Johannesen, från Färöarna.

I avsnittet ”Det svenska tabut” lyfter Caglar fram något som kännetecknar svensk mentalitet, nämligen oviljan att överhuvudtaget tala om känsliga politiska frågor i fotbollssammanhang. Uppmaningen att frige Dawit Isak på en banderoll ledde till bötesstraff för Örgryte IS år 2009. Någon tyckte tydligen att medkänsla inte hörde hemma på fotbollsläktaren. Straffet drogs sedermera tillbaka (jag riktar mitt tack till den osynlige kraft som kallas förnuft). Ett annat tabu som uppmärksammas är kvinnors menstruation, och att beredskapen för detta är obefintlig. Så här berättar Lotta Schelin om utrustningen som tas med på landslagsresorna:
”Vi har tuggummi, tops och näsdroppar – you name it. Men vi har inga bindor eller tamponger.”

Informationstäta texter lockar av naturliga skäl den som på förhand redan har grundläggande kunskaper i det aktuella ämnet. Fotbollsentusiaster som har en egen minnesbank av matcher sedan barnsben, kan lättare koppla ihop ett ansikte med namnet på porträtterade profiler. Ja, just det! Det var den spelaren som gjorde den där oförglömliga tacklingen/nickningen/straffen! Matchögonblicket som i sin tur är förknippat med en stark känsla. Därför tror jag att fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ”Propagandafotboll”.

Det seriösa anslaget kan ingen ta miste på vid läsningen av Caglars bok. Som tidigare nämnts, är researchen omsorgsfull, källförteckningen täcker flera språkområden och sist men inte minst riktar författaren ett stort tack till familjemedlemmar och vänner för viktiga inspel i fotbollsdiskussionerna. Jag har försökt läsa lika noggrant som författaren har skrivit, men har årtionden av missad kunskap till min nackdel. Likväl har jag obesvarade frågor inom mig. Vad kan göras för att förbättra villkoren för arbetare som bygger fotbollsarenor? Är alla sponsorer ”sjyssta” och betalar skatt enligt landets demokratiskt beslutade skattelagstiftning? Bokens redovisande karaktär är av hög kvalitet. Men att problematisera ytterligare ett snäpp skulle kunna göra en fotbollspolitisk bok ännu mer spännande. Jag är nyfiken på de lösningar som skulle kunna presenteras som svar på mina frågor. Tipsa mig gärna, om en sådan bok redan är skriven!