Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789129681352 |
Sidor | 379 |
Orginaltitel | Miss Peregrine's Home for Peculiar Children |
Översättare | Sanne Näsling |
Jacob Portman tror att han lever ett helt vanligt liv. Han vantrivs på jobbet på apotekskedjan som hans mammas familj äger. Han vantrivs i skolan. Den enda han egentligen tycker om är sin farfar.
Så blir farfar Portman konstigare och konstigare. Han har hemmet fullt av vapen. Helt paranoid. En dag ringer han till Jacob. Jacob åker hem till honom, och får se sin farfar dö. Den traumatiska upplevelsen resulterar i mardrömmar, frågor, mystiska gåtor och en längtan efter att förstå vad farfaderns alla sagor egentligen handlade om.
Jag trodde att jag hade lovat mig själv att inte läsa läskiga böcker innan jag ska somna. Särskilt inte läskiga ungdomsböcker. Jag vet inte varför, men läskiga ungdomsböcker skrämmer mig mer än vuxenrysare. Och det blir bara värre med åren. Jacobs mardrömmar ger mig mardrömmar.
För att få bukt med de hemska drömmarna blir Jacob av sin psykiater rekommenderad att söka upp farfaderns förflutna. Så Jacob åker med sin pappa, från den glättiga, rika, amerikanska tillvaron, till en ödslig walesisk ö utan telefon och internet. Här hittar han, bland ruiner, fårskit och sunkiga pubar, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Och här upptäcker han att farfar Portmans sagor var mer än bara sagor.
Det första jag funderar på under läsningen är beskrivningen av den vanliga, normala, amerikanska samhället. Det finns en viss samhällskritik i Riggs beskrivning av ett riktigt samhälle där tonårspojkar springer runt med vapen (på riktigt) och där psykiatrin består av pillermatning.
Så snart det vanliga samhället lämnas blir jag alldeles överväldigad av Tim Burton-känsla. Vi känner igen motivet: ung, amerikansk kille, vars liv har allt men saknar mening, upptäcker mystiska saker på en ödslig, europeisk ö, reser runt i tiden, det är lite heterosexuell kärlek över normalitetsgränserna, det är besynnerliga förmågor, det är hotfullt, det är spännande. När jag läser att just Burton vill göra film av boken känns det inte besynnerligt alls.
Jag parallelläser Miss Peregrines hem för besynnerliga barn med kurslitteratur för min uppsats om åldrande och heteronormativitet. Därför tänker jag djupa och analyserande tankar om tid, normalitet och barndom när jag läser Riggs bok. Barnen som bor i Miss Peregrines hem är mellan sjuttio och hundra tjugo år. Men deras kroppar är barns. Alla dessa barn är besynnerliga, de har förmågor som gör dem onormala. Bland annat Sara Ahmed och Judith Halberstam har skrivit om hur (respektabelt) åldrande är något som är performativt, något som görs. Och om hur personer som bryter mot heteronormativa regler, queera personer, kan betraktas som utanför åldrandet, som alltid barnsliga, aldrig vuxna. Det tänker jag på – hur de besynnerliga barnen aldrig får bli vuxna. Men också på hur de, likt Peter Pan, lyckas förbli unga, levande, lekande.
När min bror ser omslaget till boken jag läser säger han: ”Den ser ut som Molly Moon. Eller Harry Potter. Varför finns det så många besynnerliga barn i barnlitteraturen?” Jag har inget svar. Men det är en intressant fråga. Varför vill vi läsa om de besynnerliga, om de föräldralösa, om de ovanliga? Kanske är det så att det i varje normalt barn finns ett besynnerligt, tidlöst, magiskt barn, som är alldeles utstött och trasigt. Igenkänningsfaktor. När jag läser Riggs bok känner jag också att det inuti varje vuxen nog också finns ett litet längtande, ignorerat, kärlekstörstande barn, som vill vara med om äventyr och vänskap, som vill vara utvalt och speciellt.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en sån där bok som kommer bli något av en klassiker i kombinationsgenren spökhistoria-deckare-kärlek-fantasy-roman. En sån bok som man skulle kunna hitta lager på lager av dolda meningar i, som kanske skulle kunna få en egen universitetskurs, som Harry Potter, när alla delarna i serien kommit ut (för ja, cliff hangern i slutet avslöjar fortsättningar). Eller en sån bok som man bara läser för att inte kunna sova om nätterna.
Publicerad: 2012-12-03 00:00 / Uppdaterad: 2012-12-03 07:23
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).