I Sverige beskrivs ofta abortfrågan som en ickefråga. Som om den helt oproblematiskt vore huggen i sten. Vi är ju så sexualliberala här. Det säger nog betydligt mer om vår egen självbild än om frågan i sig.

För bara några decennier sedan reste svenska kvinnor till det kommunistiska Polen för att göra aborter. Numera är det polskorna som tvingas resa utomlands. Eller uppsöka illegala abortörer, eller beställa tabletter på internet. Hålla tummarna att allt går väl, att man inte blir lurad och inte minst att man kan få ihop pengarna i tid.

Detsamma gäller Irland och Malta. Till dessa tre länder har frilansjournalisten Anna Dahlqvist rest. Hon har besökt kliniker och lobbyorganisationer, pratat med politiker, aktivister och framför allt med par och ensamma kvinnor som av olika skäl beslutat sig för att trotsa lagen och avsluta en oönskad graviditet.

Det kan handla om resultatet av en våldtäkt eller om foster med allvarliga sjukdomar. Den blivande mamman är kanske för ung eller bara känner att hon saknar möjligheter att ta hand om barnet. Inte sällan handlar det om familjer som redan har flera barn och inte känner att de klarar ett till. Det är inga lätta beslut. Men vem har rätt att fatta dem åt någon annan?

En sak verkar säker: ett förbud minskar inte aborterna. Polska, maltesiska och irländska kvinnor reser utomlands, gör illegala aborter eller beställer abortpiller på nätet. Det gör dem på flera sätt mer utsatta. Abortmarknaden, den underjordiska, blir istället helt oreglerad och öppen för samvetslösa typer som bara är ute efter att tjäna pengar. Uppstår komplikationer blir man kanske helt övergiven. Den som behöver uppsöka sjukvården riskerar ju att bli straffad.

Dahlqvist förhåller sig inte neutral till allt detta. Hon känner med människorna hon intervjuar och som läsare gör man naturligtvis också det. I det tysta. Resor på Europas abortmarknad tar upp lagstiftning, EU-politik, de stora argumenten om nationellt självbestämmande, om ideologi, moral och mänskliga rättigheter och allt det där gör den bra. Men i slutänden är det individerna, livsberättelserna, som gör det största intrycket. Politik, moraliska principer får reella konsekvenser i riktiga människors riktiga liv. Kanske inte alltid de konsekvenser man avsett.

”En värld utan oönskade graviditeter är en utopi”, skriver Dahlqvist i sitt slutord. ”Människor gör misstag. Preventivmedel är inte heller hundraprocentigt säkra.” Människor kommer inte att sluta ha sex, och många kvinnor i många situationer världen över har heller inte det valet.

I det tysta handlar om att slåss för valmöjligheter, om att underlätta ett svårt val istället för att göra det brutalare. Där, menar Dahlqvist, skulle Sverige kunna driva en aktiv politik för kvinnors rätt till självbestämmande över den egna kroppen, som motkraft till alla neokonservativa röster inom EU-samarbetet (i flera EU-länder verkar antiabortrörelsen hämta mer och mer inspiration från sina militanta amerikanska kollegor) men också genom att praktiskt underlätta för kvinnor som behöver resa till Sverige för att få hjälp.

På den här punkten påminner Dahlqvists ambition om någon sorts Palme-Sverige, ett Sverige som kan ta ställning internationellt, våga vara kontroversiellt och stå upp för mänskliga rättigheter världen över. Det är verkligen inget dåligt Sverige att vilja väcka till liv.