Den irländske författaren Colm Toibin är någorlunda välbekant för svenska läsare sedan tidigare. Tre romaner av hans hand har översatts till vårt språk. Nu kommer en fjärde, som ursprungligen är en novell och ingick i en novellsamling. Den heter En lång vinter och är en knappt berättad, tidlös, historia om några människor och deras sorg och saknad.

Miquel och Jordi är bröder och bor med sina föräldrar i en liten by någonstans i Pyrenéerna. Jordi skall göra sin militärtjänst och lämnar familjen, något som fyller hans bror med oro och ångest. Förhållandet till föräldrarna präglas av en knapp kommunikation. Människorna verkar lika karga som det pyreneeiska landskapet.

Miquel börjar förstå att hans mor är alkoholist, något som fadern har förstått och levt med i flera år. I en dramatisk scen tömmer fadern ut allt det dåliga vin modern köpt i smyg, och efter en våldsam scen där modern säger att hon ångrar att hon någonsin träffat någon av dem, lämnar hon huset och vandrar ut i landskapet. Efter bara någon timme börjar den första snön att falla. Kvällen kommer, och Miquel och fadern kan inte ge sig ut för att söka efter henne. Följande morgon är världen täckt av ett tjockt snötäcke, och byns karlar står beredda med hundar för att söka efter modern.
Det skall, som titeln antyder, bli en lång vinter. Fader och brodern kan knappt sköta sig själva eller hushållet eller laga mat. Den outtalade saknaden och sorgen efter modern, som de förstår är död under snön, ligger som en dov matta – som ett snötäcke – över de två och deras samvaro.

Förhållandet mellan fadern och sonen blir mer spänt, när varken modern eller Jordi är kvar. Det förstår man inte av vad som berättas i texten, utan vad som inte berättas – allt som inte sägs mellan fadern och hans son. I så måtto arbetar Colm Toibin med ett slags isbergsteknik à la Hemingway. Det gör att själva stilen laddar boken med dess spänning. Själva kärnan i handlingen – moderns försvinnande – är i och för sig dramatiskt i sig, men det är den knappa beskrivningen av huvudpersonerna, deras korta replikskiften, de korta meningarna som beskriver landskapet, som skapar bokens suggestiva stil.

Jag kan tycka att bokens slut lämnar lite väl många trådar åt läsaren att tvinna ihop. Att modern inte kommer dyka upp igen levande förstår man från första början. Slutscenen är brutal och ganska otäck och är väl tänkt som en illustration av livets brutalitet och dess svikna förhoppningar, och kontrasterar ganska häftigt mot den lågmälda handlingen i resten av boken. Men handlingen fungerar som ett slags klimax upp till slutscenen, som för Miquel och fadern blir ett antiklimax. Och slutscenen avslutar brutalt historien – eller rättare sagt, det gör den inte alls eftersom läsaren inte får svar på sina många frågor. Fast kanske skall man inte förvänta sig det av detta kortare format. Denna berättelse blir istället som ett utsnitt ur några prövade människors liv. Snön, både den riktiga och den metaforiska, faller tungt över dem.