Klara är snart femton och inte alls som man ska vara när man är femton. Hon har ingen kille, inga kompisar, hänger hellre vid datorn än ser på film. Hennes mamma är mer tonåring än hon själv. Klara försöker att inte vara inloggad för ofta – då kommer ju alla att märka att hon inte har något liv. Men när hon träffar Marcus-89 på nätet, då kan hon inte låta bli.

Marcus förändrar hela Klaras liv. Plötsligt finns det någon som förstår henne, som hon kan prata med allt om, till och med kärlek och sex. Plötsligt har Klaras liv fått en mening.

När baksidestexten till Sötaste Klara avslutas med meningarna ”Men något går fel. Något går helt åt H-E…”, tänker jag att det här är just another deprimerande historia om våldtäkt. Men det är det inte, inte riktigt.

Författaren Sofia French arbetar också som journalist och utgångspunkten för Sötaste Klara är en serie intervjuer med tjejer som utsatts för nätgromning, alltså en vuxen person som tar kontakt med barn via nätet för att skapa känslomässiga band och därefter utnyttja dem sexuellt. Den färdiga boken är en skönlitterär version av intervjuerna – och den har även lästs och kommenterats av en skolklass innan den gavs ut, vilket gör att tillkomsthistorien är lite speciell och ganska spännande. Men jag kan tycka att det faktum att förlaget trycker så mycket på detta på sätt och vis tar fokus från själva boken, fokus som den förtjänar.

Litterärt sett är det inte någon av de bättre ungdomsböcker jag läst, men innehållsmässigt och tematiskt är den stark och berörande. Här beskrivs det obegripliga, det som ingen skulle kunna förstå. I jagform berättar Klara om hur hon älskar Marcus. Och när det visar sig att han är någon han inte borde vara, när han visar sig vara Mälardalsmannen, som under tio års tid lurat 117 tjejer på samma sätt som han lurat Klara, så älskar hon honom fortfarande. Fastän hon vittnar mot honom, fastän hon skräms av honom, så känner hon sig fortfarande attraherad av honom. Längtan efter att vara speciell för någon, och hoppet om att vara det, grusas hänsynslöst och sveket gör fruktansvärt ont.

På inget sätt kan jag förstå, kan jag förmå mig att hata honom. Fast jag borde. Fast han är ett odjur, en kriminell, en bedragare. Fast han lurat mig från första stund, fast han aldrig haft några känslor för mig eller brytt sig det minsta lilla.

De här känslorna är väldigt bra beskrivna – men kanske är det inte beskrivningen så mycket som de motsägelsefulla och svårförståeliga känslorna som fascinerar. Men även resten av romanen, bifigurerna som trots att de inte får så mycket utrymme ändå inte blir alltför stereotypa och platta (som Madde, den coola tjejen som plötsligt får för sig att ta hand om Klara, och som då inte lurar henne, utan faktiskt visar sig vara schysst på riktigt). Det bidrar till att nyansera övergreppsskildringen och sätta den i en trovärdig kontext.

Det enda jag funderar lite över är den lösa föräldratråden. En bra bit in i boken är jag övertygad om att mamman är otrogen, men det kommer aldrig fram. Och trots att det kanske gör berättelsen än mer autentisk (för i verkliga livet så rinner ju små historier ut i sanden bara sådär) så blir mitt dramaturgiska sinne otillfredsställt och besviket.

Som helhet är Sötaste Klara en upplevelse som griper tag och en bok som överraskar positivt (även om ämnet i sig, och behovet av en bok som denna, inte är särskilt upplyftande).