När Rabén & Sjögren hade barnboksfrukost för ett tag sedan var författaren Martin Jonols där och läste ur sin senaste bok om fotbollsspelande, coola Biljana Stankovic. Han läste det här:

Problemet är att när jag blir nervös så pratar jag väldigt mycket, för jag är så rädd att det ska bli tyst. Jag började berätta om min morfar och jag berättade och berättade. Kristoffer hade inte en chans att säga något, men han lyssnade ändå.
K – Morfar älskade att fiska, sa jag och pladdrade fortare och fortare.
K – Jaha, sa Kristoffer.
K – Han brukade ro ut med sin lilla båt till det djupaste stället i sjön.
K – Ja?
K – Där fanns det gamla gäddbestar som var större än… typ större än morfars båt.
Vad skulle jag säga nu? Hjärtat pickade.
K – De var fruktansvärt stora.
K – Ja.
K – Ohyggligt stora.
K – Mm.
Det blev pinsamt tyst. Vad skulle jag säga nu? Varför sa inte Kristoffer något?
K – Såhär typ, sa jag och visade.
Eller rättare sagt, jag visade hur morfar brukade visa. Han brukade slå ut med armarna på skoj för att man skulle fatta att det var en verklig krokodilgädda. Så jag kastade ut armarna åt sidorna sådär kraftfullt som morfar alltid gjorde. Men det gick lite fel. Eller rättare sagt, Kristoffer hann inte slänga sig undan. (Jag har som sagt lite svårt att hålla reda på armarna.) Jag råkade träffa honom med handen på näsan så han fick en stjärnsmäll.

Ja. Biljana är lite klumpig, berättar med skön självdistans, vågar vara annorlunda och är helt enkelt den coolaste romanfigur jag stött på på länge. Jag skrattar för mig själv när jag läser på tunnelbanan. För Biljana lyckas vara både nästintill Papphammar-rolig, och intelligent streetosmart, och en hjälte för de halvt misslyckade människorna (som den tjocka fotbollstränaren och den snustorra läraren Levius) – alltihop samtidigt.

Där många böcker för barn på gränsen till tonåringar tenderar att bli superseriösa i sina försök att ta barnen på allvar, är Jonols strategi den rakt motsatta, att överdriva, parodiera, locka till skratt och driva med allvaret. Och på det sättet känns det ändå som om barnperspektivet respekteras.