Elsas hemlighet är den sista och avslutande delen i trilogin om modebloggaren Elsa Gustavsson, men är inte på långa vägar en lika smaskig karamell som de två föregående böckerna. Problemet är att författaren väljer att hoppa femtio år tillbaka i tiden och låter Elsas största dröm och ”hemlighet” vara det faktum att hon mer än något annat längtar efter att gifta sig, och därmed gör boken till en enda lång väntan på ett frieri.

Första delen i serien, Elsas mode från 2010, handlade om Elsas första stapplande men hungriga steg in i modebranschen, och som läsare föll man för hennes tydliga drag av antihjälte med passion för att äta, dricka alkohol och arbeta hårt. Hon gjorde bort sig, drog en och annan vit lögn och sårade både vänner och familj, men landade alltid på fötterna med ett ångerfyllt leende och ännu en runda shots uppställda på bardisken. I uppföljaren Elsas värld avancerade hon i graderna, då hennes blogg växte och hon fick uppdraget att skriva om mode för välkända kvällstidningen Bladet.

I början av tredje delen har dock Bladets dåliga ekonomi blivit ett faktum, och Elsa står plötsligt utan jobb. Hon funderar än hit än dit på hur hon ska behålla styrfart i karriären trots att hon precis blivit arbetslös. Bokens ständiga name-dropping av allt från designers till väskmodeller och restauranger blir dock snabbt urtråkig, och det som i första boken kändes vågat och kul får mig nu att skumma sidorna. Boken är dessutom full av orättade korrekturfel, vilket känns ironiskt då bokens Elsa kritiserar sina bloggkonkurrenter för att de särskriver och slarvar med sin research.

Trots att Elsas hemlighet haltar betydligt i jämförelse med seriens tidigare delar hade jag förmodligen inte haft några problem med att klämma i mig ytterligare femhundra sidor Elsa, men det som får mig att gäspa betydligt mer än den felstavade namedroppingen är Hugo Cronstedt, Elsas pojkvän tillika designer med överklassmamma från helvetet. Förutom att vi får en katalog över Svenskt Tenns samliga föremål genom tiderna när hans barndomshem på Djursholm ska beskrivas är det inte mycket som intresserar mig med denna Ken-docka till karaktär. Läsaren förväntas känna någon form av spänning då Elsa slits mellan denne perfekte karl och sitt ex med tydliga drag av bad boy, men intrigen tar aldrig fart.

Kanske hänger mitt ointresse ihop med det faktum att modebloggar, höstkollektioner och dagens outfits börjar kännas lite gjort. Jag ser sliten brun-utan-sol-bränna, sms-lån och ett golv av oanvända H&M-toppar framför mig, och det är omöjligt att inte göra paralleller till romanen Stockholm rosé som kom 2011. I den duggar märkesreferenserna nästan lika tätt som i Elsas hemlighet, men varvas med en cynism och trötthet inför livet som när den är som bäst närmar sig Johan Klings, och det är fullkomligt logiskt att författaren Sophia Wolf Lösnitz låter bokens hjältinna Destiny Ohlsson (som till skillnad från Elsa Gustavsson fötts med silversked i munnen och Balenciaga-väska under armen) flytta till en mindre lägenhet i förorten och ta upp sina havererade juridikstudier.

Elsas hemlighet däremot slutar givetvis lyckligt, med att modeprinsessan får sin designerprins. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.