Elsa Gustavsson från Elsas mode är tillbaka. I den andra delen av Sofi Fahrmans planerade trilogi har Elsa fått anställning som moderedaktör på Bladet, Sveriges största tidning, och hennes första uppdrag blir att bevaka modeveckan i New York.

Det är lätt att känna igen Elsa från första boken. Hon är överambitiös, överenergisk och övertrevlig. Till en början ryggar jag tillbaka för det pratiga språket, speciellt då dialogerna får större plats än tidigare. Men efter ett par kapitel vänjer jag mig vid det och läser. Det är ett enkelt språk att läsa fort och jag gillar känslan av hur ögonen får rasa över sidorna och då och då till och med hoppa över ord eftersom sammanhanget ger sig ändå.

Att Elsa hamnar i den ena mindre trovärdiga situationen efter den andra och att hon glider in på ett bananskal till både modevisningar och fester med de hetaste Hollywoodkändisarna har jag på något sätt överseende med. Detta trots att jag oftast sätter trovärdighet högt när jag läser. Men Elsas värld gör inte anspråk på att alltid vara en realistisk skildring. Istället är det underhållning med högt tempo och tät kändisspotting. När jag läser den här boken är det bara en vecka kvar till min första tripp till New York och jag läser med glädje om alla ställen som jag hittills bara har hört talas om och snart kommer att få uppleva.

Men allt är inte gratis champagne och mingel i Elsas värld. Precis som i första boken om Elsa möts hon många gånger av bakslag och den konkurrens och krav på att alltid leverera som mediesverige idag representerar. Skillnaden mellan Elsa och verkliga livet är att hon alltid klarar sig vinnande ur och oftast med bättre utgångsläge än innan. Vilket är synd för jag vill att Elsa ska få vara kvar i det som är jobbigt, det är först där som mina sympatier för henne växer.

Det Sofi Fahrman lyckas bäst med i den här boken rör sig dock långt från mode. Elsa, som i den första boken blev tillsammans med designern Hugo, är nu nybliven singel och flörtar sig igenom utekvällar och fester. Till slut fastnar hon för nattklubbschefen Jonas. Han är muskulös och tatuerad och har en hord av tjejer runt sig varje kväll och aldrig brist på telefonnummer att ringa. Han är sexig på ett smutsigt och förbjudet sätt som gör att Elsa inte kan hålla sig ifrån honom trots att alla varningslampor blinkar. Det är en relation som jag lätt identifierar mig i, det är en känsla av självförakt blandat med spänning av att utsätta sig själv för det där som är dåligt för en.

Elsa hade redan anat av de många pipen från Jonas telefon att hon hade förlorat. När hon nu lutade sig över displayen var hon tvungen att att erkänna att han hade kammat hem en storseger. Mms:en radade upp sig i hans inkorg. Och det var inte vilka bröst som helst som hon såg framför sig. /…/ Jonas hade gjort intryck. På ett både bra och dåligt sätt. Och Elsa förstod nu ännu bättre vad han var för typ: Precis den sortens kille som hjärnan säger ett bestämt nej till. Men som får hjärtat att beatboxa ändå.

Tyvärr är slutet lika klassiskt som den första bokens slut. Och lika klassiskt som chic lit-genren kräver. Även om jag är tveksam till om Sofi Fahrman själv skulle säga att hon skriver chic lit gör de tillrättalagda sluten av de två första böckerna om Elsa att jag inte kan genrebestämma dem på annat sätt. Återigen blir Elsa räddad av en man som kan skänka henne lycka och trygghet och både Elsas framtid och läsarens feel good-känsla är räddad. Att de kvinnliga karaktärerna i litteratur för kvinnor fortfarande behöver en man för att bli fulländade är det största problemet i genren. Och det är ett allvarligt problem.