Omslaget till Anders Olssons nya diktsamling – den första på tolv år – är talande. Den gråbleka färgen. Texten, av samma typsnitt och storlek som i boken och liksom där utan versaler. Stora tomma ytor mellan de tre tysta raderna.

Och så Agnes Monus illustration på omslaget. En väv på väg att repas upp. Den representerar den språkliga väv som utgör jaget, eller kanske snarare omger jaget. För finns det inte här en metafysisk dröm om något rent, språkfritt, vitt, blankt hos postmodernismens introduktör? En längtan efter att skala av, att bli tyst: ”skala mig ut ur mina ord / under trädets bark skymtar det vita.” Eller som i dikten ”så sys jaget in”: ”så sys jaget in i sin kvävande mantel / av talade sömmar”.

Dikterna är visuellt magra, reducerade till ett glest galler över sidorna. Fragmentariska för det mesta. Det är vackert på ett asketiskt, strängt sätt. Ändå blir det som bäst när blodet tillåts sippra in, som det faktiskt gör i vissa dikter. Ibland blir det påtagligt konkret och livsvärldsnära. Som i ”lunch med fel”, där jaget från en lunchrestaurang betraktar tre tonårstjejer ”blossande lojt på filtercigaretter”.

Starkast är titeldikten, där jaget besjunger en avliden vän – Janne. Det är en gåtfull och samtidigt öppen, blottstäld dikt, om en person som, verkar det som, tagit sitt liv. De vita tomrummen och de ständiga upprepningarna i dikten ger ett intryck av oändlighet i perspektivet. Något cykliskt, likt Hemingways Och solen har sin gång. Åt samma håll pekar titeln: ”men så oändligt lätt att svara dig”.

Den sitter kvar långt efter att man lämnat boken bakom sig. Vad menar Olsson? Det lilla sået i satsen signalerar leda. Vad innebär egentligen en oändlig enkelhet? Enkelhetens negation? Ska vi förstå det som en poetik av fragmentets försvarare Anders Olsson? Det tycks säga något utöver språkpoesins tröttsamma ältande av kommunikationens omöjlighet. Men vad blir jag inte klok på.