I boken Spöken började Magnus William-Olsson tilltala de döda som "du". Boken bestod av ett antal personliga betraktelser över döda närstående och mindre närstående som fångades i ögonblicksbilder; minnen som mejslades ut och bildade sammansatta karaktärer som alltid stod i förhållande till diktarens då. Spöken var en tunn liten bok i prosalyrisk form som innehöll mycket stämning och på något sätt fångade minnets snabba kliv: en njutbar bok men inte så mycket mer. Idag, fyra år senare, kommer systerboken Jag talar till de döda och jag kan med glädje konstatera att det är en värdig uppföljare. Och lite till.

Den första dikten är kanske den allra bästa. Där dyker en karaktär från Spöken upp: barndomshemmets hushållerska, ihågkommen för det speciella ljuset den dagen. Det är det "mjölkigt skira höstljuset" som framhäver berättelsens lite dystra, lite nostalgiska karaktär. Utanför står hängbjörken med sin "tunga ensamhet mot söder". Det vore fåfängt att försöka återge dikten eftersom den bygger på sitt poetiska anslag, men så mycket kan man i alla fall säga att den resonerar kring ljusintryckets betydelse för minnesbilden. "Som alltid minns jag ljuset bäst" säger William-Olsson i en senare dikt och på så sätt blir den första dikten ett slags valspråk för hela samlingen: ljuset, ibland "mulet saltigt" ibland som en "bländande fackla" blir till ett bärande element för bilden: det aktiverar minnet och på samma gång talet.

Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.

Att tanken på verkligheten och dikten, barndomen och mansåldern är orter vi bär inom oss är en av William-Olssons centrala idéer. Djupt förborgade finns de där: alltid tillgängliga, alltid oåtkomliga. Vi längtar dit vi aldrig kan nå. Inför döden upplöses orten och på samma gång längtan. Människan är ett "var" som Mäster Eckehart uttryckte det, dömd till en elementär vilsenhet. Endast genom att vända sig direkt mot de döda kan hon undfly:

Framtidens ansikte är lika blankt som det inre är svart. Bara det förflutna ser på oss, oavvänt och oförstående.

Som läsaren kanske förstår är detta en komplicerad diktsamling: den är både teoretisk och praktisk, både konkret och abstrakt. Där finns ljuset och rörelsen, kropparna och samlagen; allt har något ytterst vardagligt över sig som det är lätt att känna igen sig i. Men det är en falsk vardaglighet. Bakom detaljerna vilar stora resonemang kring livet och döden som William-Olsson emellanåt för fram i ljuset: en svängd bardisk blir "svansen på en g-klav", en bok "en underjordisk trädgård" och lusten "en himmel över döden". William-Olssons dikt är därför ett bygge på höjden, ett babelstorn att klättra upp i, eller som han själv uttrycker det: en "paradistrappa" att bestiga steg för steg. Mot ljuset.